Att rulla med motstånd

Begreppet rulla med motstånd fick mig först att tänka att motstånd skulle fälla dig och få dig att rulla ned för ett stup, eller kanske en mindre dramatisk sluttning. Men det är istället ett väldigt användbart förhållningssätt som inte handlar om att lägga sig platt utan snarare att nå en annan människa. 

Att rulla med motstånd är en av fyra viktiga metoder inom motiverande samtal, motiverande intervju, MI. Förhållningssättet är utformat för att stötta personer i en förändringsprocess. Utöver att rulla med motstånd så ger MI också fler verktyg för att uttrycka empati, få en god kommunikation, och att tydliggöra skillnaden mellan nuläget och det önskade läget.

Vad menas egentligen med motstånd? William R Miller och Stephen Rollnick skriver i boken Motiverande samtal: Att hjälpa människor till förändring om att de har blivit mer och mer tveksamma till att använda begreppet motstånd. De menar att det kan få det att låta som att det ligger hos den ena parten. William och Stephen säger att om en klient upplever motstånd i kontakten med en psykolog så är det inte någonting som ska läggas hos klienten. Det handlar också om hur en terapeut beter sig under sessionen. Detta gäller såklart också om du som gruppledare ska motivera någon av dina kollegor eller om du som ordförande i en förening vill motivera en suppleant i sitt arbete. William och Stephen säger att det är en fallgrop om vi skulle tänka att det är den vi pratar med som är besvärlig och att hinder ligger hos den andra. Istället lyfter de att det handlar om en relation, ett samspel. Motståndet beror alltså på vad som händer i kontakten mellan två människor.

Vad finns det för olika motstånd? William och Stephen menar att vi alltid har ambivalens inför förändringar. Det finns fördelar med att fortsätta på den utstakade vägen. Status quo kan vara enklare än att genomgå en förändring. Det kan vara bekvämare att inte komma igång med rehabträning eller lättare att inte börja ha mer regelbundna sömnvanor eller var det nu är vi planerar att förändra. Osäkerheten inför en förändring är inte samma sak som motstånd. Detta visade Theresa Moyers forskning. Hon visade att status quo-prat är någonting allmängiltigt och naturligt. Vi är alla osäkra inför förändringar vi inte är säkra på om vi klarar och nya sätt att agera på som vi inte är vana vid. Detta kan skiljas från det mer motstridiga som uppstår i motstånd. I motstånd, menar William och Stephen, handlar det om dissonans mellan klienten och terapeuten, den som står inför en eventuell förändring och den som vill stötta den processen.

Motståndet kan både vara mot frågan i sig, sakmotstånd, eller kopplat till om samtalen och kontakten med terapeuten kommer vara hjälpsam, relationsmotstånd. Sakmotstånd kan handla om att sakna insikt i problem, att terapeuten trycker för hårt mot förändringen så att det får klienten att bli obekväm och istället prata mer om status quo. Jag tänker på Newtons lag som säger att "för varje kraft finns en motkraft". (För dig som har läst fysik så är det ju inte en solklar jämförelse men för mig som gick gymnasiet för tio år sedan så passar det bra som minnesbild.) När terapeuten pressar på för hårt i förändringsriktning så uppstår ett sakmotstånd som får klienten att backa in i status quo. Relationsmotstånd kan uppstå i kontakten mellan klient och terapeut. Det kan finnas osäkerhet kring terapeutens kompetens eller metoden. Men det kan också uppstå innan kontakten ens har tagits. Som när en person går till terapeuten bara för att ens förälder, partner, chef eller någon annan har sagt att det ska göras och inte för att personen själv har motivation till det.

Hur kan motstånd yttra sig? Ibland kan motståndet vara tydligare än andra gånger. Det kan ibland riktas med en attack som om den du pratar med säger "Vad vet du egentligen?!" eller "Du har ingen aning om hur mitt liv ser ut eller var som är möjligt för mig!" Motstånd kan också märkas när den du pratar med avbryter dig. Det kan vara ett ytterligare tecken på att den du inte pratar med har förtroende för hur samtalet eller er relation kan hjälpa till en positiv utveckling i personens liv. Brist på engagemang är också ett tecken på motstånd. Kanske vill den du pratar med inte riktigt gå igenom svårigheterna en förändring innebär, kanske saknar hen förtroende för dig eller är orolig för att hen inte kommer att klara sig även om hen verkligen försöker lyckas med en förändring.

Hur kan motstånd bemötas? Det finns många olika sätt för att möta motstånd. Vi vill ofta gå in och korrigera med information eller att övertala med välgrundade argument. Men William och Stephen säger att det istället kan få direkt motsatt effekt. När vi korrigerar nästan som en reflex så kan det få den vi pratar med att bli ännu starkare i en status quo-position. De föreslår istället att tydligt visa att det är den som ska genomgå förändringens eget val att göra förändringen och att hen ska hitta sin motivation till att genomgå förändringen.

Om vi uppfattar att den vi pratar med går till angrepp är det viktigt att inte själv gå in i försvarsläge. Då är det istället mer hjälpsamt att gå tillbaka till att det är den du pratar med och inte du själv som har makten till förändring. Istället för att övertala om varför vi är kompetenta att hjälpa någon i en förändringsprocess kan vi svara på detta med att göra reflektioner antingen enkla med att bara omformulera det som samtalspartnern har sagt eller komplexa reflektioner där vi lägger till en tolkning av det personen har sagt. Så om någon säger "Du vet inte vad du pratar om!" kan vi svara " Du är den som har bäst insikt i ditt eget liv och vet vad som behövs i din situation. Du är inte säker på om jag någonsin kan hjälpa dig".

Vi kan också be om ursäkt och bekräfta personens upplevelse av att någonting är svårt eller osäkerhet inför hur vår kontakt är hjälpsam. "Det är en stor förändring som kräver mycket arbete. Jag förstår om du upplever tveksamhet."

Det viktiga är att möta personen där hen är, att lyssna, försöka förstå och att söka efter personens egen motivation till att nå en förändring. Det är den vi pratar med som ska vilja nå förändringen. Det spelar inte någon roll hur många år vi har pluggat, vilka bra böcker vi har läst eller bra argument som finns för en förändring om personen själv inte kan se att det är någonting som hen vill genomföra. Att rulla med motstånd är ett sätt inom förhållninssättet MI presenterar som vi kan träna på för att stötta andra människors utveckling.

När jag flyttade till Örebro hade jag och några vänner inflyttningsfestival.
När idén med cykeldisco från några av vännerna och hem till mig presenterades
var jag först skeptisk till att det skulle gå bra. Men det var fantastiskt roligt och
jag kan fortfarande bli glad av att tänka på det. Ibland är det lättare och ibland
är det svårare att trampa sig framåt. Kanske hade det varit roligare att alltid få
ha med sig en discokula på vägen. Någonting som i alla fall är säkert är att det
kan vara väldigt tacksamt att ta sig framåt med stöd av andra personer. För att
stötta varandra kan det vara väldigt hjälpsamt att just rulla med motstånd.

Folkbildning + inkludering = sant

När jag hör ordet folkbildning får jag direkt en positiv association. Så har det inte alltid varit. Innan jag gick en cirkelledarutbildning hade jag egentligen aldrig tänkt så mycket på ordet och tänkte väl mest på informationskampanjer på TV eller radio. Nu tänker jag istället snarare på allting vi kan lära varandra och hur viktigt det är för demokratin. Att dela kunskap i folkbildning är det sjätte och sista perspektivet i Inkluflera. 
Vad är då egentligen folkbildning? Folkbildningsrådet beskriver folkbildningens arbete för att människor ska kunna lära sig utifrån sin vilja och drivkraft. Det handlar om att få lära sig av varandra, att ha engagerat och aktivt lärande utifrån demokratiska arbetsformer där det gemensamma arbetet får kunskapen att växa fram. Folkbildningsrådet pratar också om devisen "fritt och frivilligt" som just är fokuset på den egna lusten att vara med och lära sig som grunden för folkbildningen. 

För egen del har mina erfarenheter som cirkelledare, deltagare i studiecirklar och folkhögskolekurser varit väldigt hjälpsamt. Alla samtal och gemensamma reflektioner har gett mig mig många nya idéer, perspektiv och ny kunskap. Det jag framförallt uppskattar är pedagogiken där alla deltagare lyfts och ses som källor till kunskap. Att tänka på det sättet tror jag verkligen är så hjälpsamt för en inkluderande organisation. Ibland kan vi annars lätt tänka att det är den som varit medlem längst, ordförande, är äldst, vit, man, eller passar in i normen på andra sätt, som ska vara den som har mest kunskap. Men vi har ju alla olika typer av kompetens och erfarenhet som kan komma till stor användning i en organisation. Någonting Inkluflera trycker på är just hur vi arbetar med att sprida kunskapen inom organisationen. 

Att ge varandra kunskap inom en organisation är viktigt för att vi ska kunna växa tillsammans. Niklas Hill som skrivit Inkluflera berättar i boken om olika sätt hur en medlems deltagande i en kurs kan vara ett sätt att sedan sprida kunskapen vidare till fler i organisationen. Niklas tipsar om att tänka på processrekonstruktion, alltså att sprida kunskapen från en person som har deltagit på en kurs  genom att återskapa aha-upplevelserna för de andra medlemmarna. Niklas tipsar om att använda case, rollspel eller annat upplevelsebaserat lärande. När medlemmarna som får ta del av kunskapen får göra det gemensamt genom denna typ av övningar ökar sannolikheten att det kommer att användas i arbetet än om information kommer direkt serverad genom sammanfattade anteckningar eller en föreläsning. Med hjälp av övningarna kan ni också få fler nya perspektiv på kunskapen. Den som deltagit i kursen kan återberätta vad som sagt under kurstillfället och de andra medlemmarna kan komma med sina insikter som kan ge en lokal förankring, verksamhetsspecifika reflektioner eller någonting annat som bidrar. 

Det här fungerar ju såklart oavsett om det är en person som ska sprida kunskap från en kurs men går ju också att vara från att hen har läst en bok, sett en dokumentär, intervjuat en kunnig person, gjort en egen erfarenhet eller på annat sätt tagit del av information. Det som är viktigt är att hitta sätt att sprida kunskapen och att bygga vidare på den tillsammans. Ett citat om lärande har hängt med mig sedan jag gick kurs för att bli utbildare för projektet Ung&Dum. Maja Dahl som var kommunikationsansvarig för projektet sade till oss att vi lär oss genom aha- eller haha-upplevelser. Jag tänker att det beskriver varför vi behöver hitta sätt i organisationen att bygga upp strukturer för folkbildning. Vi lär oss inte bäst genom att bara ta del av information utan det handlar om att bearbeta informationen. Tidigare i höst skrev jag ett inlägg om hur vi människor tänker (Vad kan en bok om psykologiska utredningar lära dig om hur du tänker?). I inlägget kan du bland annat läsa om hur vi hanterar information olika beroende på om det går att hantera det automatiskt eller om det är någonting vi behöver reflektera kring och fundera över. Om vi vill komma ihåg någonting bättre så är det bra att hantera informationen och arbeta med den. Övningar som kan ge aha-upplevelser (och också gärna skratt och leenden i haha-upplevelser) bidrar till det.

Tre tips för strukturerad folkbildning i en organisation:

1. Standard på medlemsträffar
   Låt en värderingsövning, ett quiz, eller någon annan kortare övning vara med på varje medlemsträff. Ha också gärna verksamhet som bygger på bildning som föreläsningar med diskussionschanser eller bokcirklar. Vill ni ha en studieplan till Inkluflera så finns det här.
   
2. Använd material som bjuder in
   Botanisera i olika sätt att använda material för at stimulera samtal. Testa också gärna olika för att se vad som passar er. Oavsett om ni sätter upp diskussionsfrågor på väggarna, har mingelbingo eller använder Trinambais diskussionskortlek Förening i förändring så hoppas jag att ni hittar ett eller flera sätt som är hjälpsamma.
   
3. Diskutera frågan återkommande 
   Ta med folkbildningen som en årsmötesfråga. Diskutera på kongressen vad ni har för strategi för att organisationen ska lära sig och låta medlemmar lära sig. Låt styrelser, kommittéer, utskott och liknande ta upp frågan när de påbörjar sitt arbete och att det löpande följs upp. 

Det här är endast tre av den stora mängden tips som går att använda för att bygga upp en struktur för folkbildning i er organisation. Någonting Niklas tar upp i Inklufleras kapitel om folkbildning är hur organisationen också kan lära sig av andra organisationer. Tanken med dessa tre tips är framförallt att väcka nyfikenhet och idéer på vad ni kan diskutera inom organisationen, när ni pratar med andra organisationer och med studieförbund. 

Men vad har det här med inkludering att göra? Jo, vi har nog alla hört talesättet kunskap är makt. Dels ger kunskap oss fler möjligheter att påverka organisationen. Men inkludering och folkbildning går också hand i hand när det handlar om att lyfta medlemmar i organisationen, vilka delar av verksamheten vi ser som viktiga och vilken kunskap vi ser som värdefull. Det gäller att ha det normkritiska perspektivet på vilken kunskap organisationen behöver, vilka personer som kan bidra med kompetens och en tillgänglighet för att göra idén till verklighet. Tanken med att kunskapen finns i gruppen och att alla kan bidra tänker jag också är ett hjälpsamt perspektiv i inkluderingsarbetet. Jag tänker att vi behöver ha med oss öppenheten och lyhördheten för att lyssna på andra som har andra perspektiv än vad vi själva har. Som cisperson kanske jag helt missar att min organisation exkluderar transpersoner. Om jag har varit aktiv i flera år och ser mig själv som expert så kan jag missa andra röster och andra erfarenheter. Jag upplever att tanken på att vi hjälper varandra med olika perspektiv och erfarenheter därför är väldigt hjälpsam i inkluderingsarbetet.

Alla goda ting är tre (x 2) och Folkbildning är det sista av de sex perspektiven i Inkluflera. Vill du läsa de tidigare inläggen jag har skrivit så finns alla här i bloggen. Du hittar det första som beskriver hela boken här. Läs också gärna inläggen om omvärldsbevakning, medlemsmodellen, normkritik, tillgänglighet och gemenskap. 

Bakom mig ser ni deltagare från en kurs i UNF som jag var en av de
två ansvariga för. Jag har alltid sätt nykterhetsrörelsens fokus på folkbildning
som en central del att nå visionen om ett mer demokratiskt arbete. För mig har
det också varit ett uppskattat sätt att få medlemmar att utvecklas och engagera sig
mer. Bildning ger verktyg för att påverka och för att växa som person.

Jag hoppas att du har fått ut någonting av att läsa denna bloggserie utifrån boken Inkluflera. Jag hoppas att inläggen också inspirerat till att prata med andra engagerade personer inom din organisation eller någon annan organisation. Om du vill prata om folkbildning, inkluderande medlemsarbete eller någonting annat så är du är också varmt välkommen att kontakta mig så kan vi prata om hur Trinambai kan hjälpa till med det.

Hur omvärldsbevakning kan hjälpa medlemsrekrytering

Omvärldsbevakning behövs för att göra bedömningar av organisationens möjligheter baserade på verkligheten. Det hjälper oss att förstå hur vi kan rekrytera, aktivera och behålla fler medlemmar. Det hjälper oss också att sätta realistiska mål och att inspireras till vägar för att nå dem.

I boken Inkluflera (nämnd i detta tidigare inlägg) skriver författaren att omvärldsbevakning är det första viktiga perspektivet att ha med sig i en inkluderande medlemsrekrytering. Med omvärldsanalys menar författaren Niklas Hill att det är viktigt att förstå sin organisation i ett sammanhang. För att göra det behöver du och andra i föreningen ställa er frågor om vad som gäller för organisationer i ert närområde, i Sverige och internationellt.

Vad kan dessa frågor handla om? Jo, jag tänker att det kan vara allt ifrån bidragsregler och lagar till kommunikationskanaler och mötesplatser. Kanske är det nya mötesformer och sätt att göra årsmöten mer inkluderande som ni vill studera? Kanske är det litteratur och samtal inom civilsamhället som beskriver hur vår sektor kan utvecklas.

I boken Inkluflera poängterar Niklas att det finns många myter istället för välgrundad information. Hur många har inte hört att det är färre personer som engagerar sig och att vi lägger mindre tid på ideellt arbete idag? Är det då sant? Inkluflera berättar om en studie från Ersta Sköndal högskola som visar att ungefär hälften av Sveriges befolkning har varit engagerade i en ideell förening. Det är ungefär likadant sedan de påbörjade befolkningsstudien i början av 90-talet. Dessutom visar studien att vi lägger lika mycket tid på vårt ideella engagemang. Niklas menar att det är viktigt att lära sig om hur det ser ut för civilsamhället på riktigt istället för att tro på myter som sprids.

Hur går det då att göra? Jo, för dig som vill läsa forskning finns det mycket mer på Ersta Sköndal och såklart även på andra högskolor och universitet. Niklas Hill som skrivit Inkluflera doktorerar nu om civilsamhället och pedagogik på Stockholms universitet. Utöver forskning släpper också Myndigheten för ungdoms- och civilsamhälletfrågor, MUCF, rapporter som du kan läsa. Vill du läsa lättare texter än forskning och rapporter så finns bloggen Förening föralla som Trinambai driver. Du kan också titta på inspelade föreläsningar och intervjuer (t ex MUCF och IDEELL ARENA) och du kan också lyssna på Civilsamhällespodden. Ett sätt att gå till väga är att göra det i studiecirkelform där ni tar del av olika källor. 

Hur kan all denna information då samlas? Min lärare i kognition talade sig varm om tankekartor. Det finns en uppsjö av olika appar ni kan använda för att spara en gemensam tankekarta om ni önskar det. Men kanske vill ni använda informationen till en nulägesanalys där ni diskuterar vilka möjligheter och hot informationen ger er utifrån er organisations styrkor och svagheter. Jag uppskattar matrisen SWOT eftersom den är så enkel med sina fyra fält. (Troligen tycker jag också om den eftersom den är bekant för mig eftersom mina lärare på Nackademin ofta bad oss att göra just SWOT-analyser.)

SWOT är en akronym för styrkor (strenght), svagheter (weaknessess), möjligheter (oppurtunities) och hot (threats). Styrkor och svagheter beskriver sådant som finns inom organisationen (interna faktorer). Möjligheter och hot beskriver sådant som händer utanför er organisation (externa faktorer).Matrisen ser ut såhär:

Interna faktorer

S	W
O	T

Externa faktorer

Oavsett om ni väljer att samla informationen i just en SWOT eller om ni uppskattar någon annan form så är informationen er till hjälp i hur ni utvecklar organisationens arbete för att rekrytera, engagera och behålla medlemmar. De kommande inläggen kommer beskriva andra viktiga perspektiv att ta med i ett inkluderande medlemsarbete: Medlemsmodellen, normkritik, tillgänglighet, gemenskap och folkbildning.

 Inkluflera är en bok som är utgiven som är utgiven av Trinambai. När jag inte studerar för att bli psykolog eller engagerar mig i mina egna organisationer så koordinerar jag bokförlagets utbildningar och leder workshops. Vill du veta mer om vad Trinambai kan erbjuda får du gärna mejla mig på sophie.bromster(@)trinambai.se. Du får också gärna mejla tankar och respons på vad du tänker efter att ha läst detta blogginlägg eller läst någon av Trinambais böcker.

När jag såg detta konstverk på Open Art 2017 tänkte jag på hur vi håller kontakt med andra och
håller koll på vad som händer. Först tänkte jag på att det lätt kan bli allt för mycket information
och det fick mig att fundera hur viktigt det är med organiserat informationsinhämtning. Jag hoppas
att du som läst detta inlägg har fått idéer över hur omvärldsanalys kan göras på ett sätt som passar
din förening och din organisation. Läs gärna Inkluflera eller kontakta mig för att få fler idéer.

#metoo och att hitta engagemang ur ilska

Den här veckan har det varit svårt att undvika kampanjen #metoo som uppmärksammar hur vanligt det är med sexuella övergrepp. Under hashtaggen har kvinnor berättat om hur män har utsatt dem för övergrepp av olika sätt. Det har varit sådant som har skett nyligen och sådant som har hänt under barndomen oavsett har det blivit en uppmärksamhet som har tagit många med storm. Men hur är ilska och sorg som drivkraft och vad händer nu? Hur kan detta fortsätta organiseras för att skapa förändring?

Egentligen skulle jag denna vecka skriva om omvärldsanalys som är det första perspektivet i boken Inkluflera. Men den här veckan har jag drabbats så hårt av #metoo och tänker att inlägget om omvärldsanalys som jag utlovande i förra veckans inlägg om Inkluflera  får vänta till nästa fredag. Den här veckan har jag varit imponerad av hur stor spridning #metoo har fått. Kampanjen startades för tio år sedan när aktivisten Tarana Burke ville skapa en stöttande samhörighet för alla som blivit utsatta för våld av sexuell natur. Hon säger att det framförallt var för att stötta personer, framförallt svarta kvinnor, i underpriviligerade områden som saknade andra typer av stöd som fanns i andra områden med mer resurser. Nu fick kampanjen en stor spridning i samband med att Alyssa Milano berättade om att hon hade blivit utsatt för övergrepp och uppmanade andra som delade erfarenheten att svara med #metoo.

När jag läste alla mina vänners inlägg började jag gråta. Det gjorde mig förvånad eftersom jag trodde att det inte skulle påverka mig. Men kampanjen väckte många minnen och jag påmindes om hur fruktansvärt det är att vi är så många som delar dessa upplevelser. Det fick mig att tänka på hur dåliga erfarenheter kan vändas till engagemang. För mig var dessa olika erfarenheter kombinerat med insikten att jag bara var en av många vad som gjorde att jag blev medlem i RFSU. Jag valde att gå med i organisationen för att själv bli stärkt av all kunskap, att få mer information utifrån ett rättighets- och lustperspektiv och för att jag ville vara med och förändra. Jag ville vara en del av en rörelse som arbetade för att färre personer skulle drabbas av samma upplevelser som jag varit med i. Nu som skolinformatör och engagerad på andra sätt i föreningen får jag uppleva att jag gör konkret skillnad. Jag får vara en del av ett viktigt förebyggande arbete.

För mig har engagemanget varit ett sätt att kanalisera ilska och sorg vid fler tillfällen. Det har varit ett sätt att ta makten tillbaka efter att jag upplevt maktlöshet. Ett sätt att försöka skapa någonting positivt ur frustration. Min första styrelsepost fick jag när jag gick på ett årsmöte för att jag ville berätta hur besviken jag var att ingen hade svarat på något av mina mejl om att jag ville engagera mig. Mina första engagemang kåren var för att jag ville minska alkoholnormen och istället ge ett mer inkluderande studentliv. Dessa upplevelser är någonting jag delar med många andra. Flera vänner i RFSU gick med för att de upplevt frustration och ville göra någonting konkret för feminismen och för allas rätt att vara, välja och njuta. Andra jag lärde känna i SCUF upplevde frustrationen över att inte bli trodd i skolmatsalen eller över hur svårt det var att få glutenfritt på café. Vi är många som vill förändra och ilska kan bli en bra kraft att ta steget att gå in i någonting positivt.

Men frustration fungerar inte alltid. Jag nu är jag suppleant i en förening där jag inte alls känner mig hemma. Först funderade jag på att stånga mig in. Min tanke var att jag skulle kunna bidra för att se till att stärka interndemokratin och att jag kunde vara med och bygga upp struktur inför kommande styrelser. Men jag märkte att det inte alls kändes bra. För att jag skulle kunna skapa en skillnad i föreningen behövs mer än vad jag är villig att ge. Det finns andra organisationer där jag hellre vill lägga min energi. Den största skillnaden för mig var att här riktades känslan mot själva organisationen. Jag upplevde mig ensam istället för när jag i min frustration kunde hitta hem i en organisation med samma ilska och drivkraft att gemensamt nå en förändring.

För att behålla ett engagemang tror jag att vi behöver varva frustrationen men känslan av gemenskap. Vi behöver skratta, känna glädje och få fira framgångar. Vi kan förenas i frustration över att vi har lång väg att gå mot visionen men också se allting fantastiskt vi har gjort för att komma dit. När vi uppmärksammar skillnaden vi gör kan vi få hopp om att vi kan komma ända fram. Vi känner oss starka och vi vet att det går att skapa en utveckling tillsammans. Det här har jag verkligen upplevt i RFSU där vi har pratat om hur arga vi blir över alla sexuella övergrepp och sedan också pratar om hur vi arbetar förebyggande med vår upplysningsverksamhet. Jag upplever också balansen i UNF där jag har haft många samtal med arga och frustrerade över hur alkoholindustrin riktar alkoholreklam mot unga som sedan varvas med firande av nystartade föreningar och hur nykterheten fortsätter öka bland unga.

Oavsett var du är engagerad hoppas jag att din organisation är välkomnande och nu passar på att hitta hur ni kan vara öppna för alla som nu under vågen av #metoo söker efter vägar att göra skillnad. Hur går det då att göra?

Tre tips för att fånga upp #metoo in i organiserat engagemang
1. Visa hur organisationen arbetar med frågorna: visa hur er organisation arbetar för jämställdhet och för att minska övergrepp. Kanske har ni också medlemmar som gick mer i er förening för att de upplevde det som en trygg sfär eller för att de såg hur stor skillnad ni gjorde tillsammans. Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström tipsade till exempel hur engagemang i en elevkår kan vara ett sätt att minska kränkningar i skolmiljö. Hur kan ni berätta om hur det är en viktig del av ert arbete?

2. Tipsa om konkreta aktiviteter som personer som inte är medlemmar kan vara med i. Kanske kan ni inspireras av Make Equals #killmiddag som är någonting konkret som alla kan göra i hemmet. Er organisation kanske är ett fackförbund som kan tipsa om diskussionsfrågor att ta upp på jobbet. Eller så arbetar ni med bostadspolitik och kan koppla det till alla kvinnor som blir utsatta för sexuella trakasserier när de försöker hyra bostad. Kanske har ni ett förslag på att mejla bostadsminister Peter Eriksson för att berätta varför detta är en viktig feministisk fråga.

3. Stötta upp personer som håller manifestationer nu i helgen kopplat till #metoo. Jag har sett att flera arrangörer håller sina första manifestationer någonsin. Då kan säkert er organisations erfarenhet vara ett viktigt bidrag. Låna ut utrustning, ställ upp som talare om det efterfrågas, bidra med råd om det finns behov eller kanske arrangera en verkstad innan där ni bjuder in alla för att göra skyltar. Hitta hur ni på ett bra sätt kan bidra till manifestationen. Visa stöttning (såklart utan att ta över det) eftersom detta är viktiga frågor för organisationen och ni vill finnas där för andra som engagerar sig.

Den här bilden delade jag när jag skrev om #metoo. Jag funderade
på vad jag kunde skriva och vad som kändes okej för mig att dela.
Det jag landade i var att jag ville hålla fokus på hur engagemanget
har hjälpt mig och att jag hoppas att vi gör fortsatt skillnad
tillsammans. Bilden visar när jag och Elina Lennström håller ett
sexualupplysningspass tillsammans i en gymnasieklass.