Folkbildning + inkludering = sant

När jag hör ordet folkbildning får jag direkt en positiv association. Så har det inte alltid varit. Innan jag gick en cirkelledarutbildning hade jag egentligen aldrig tänkt så mycket på ordet och tänkte väl mest på informationskampanjer på TV eller radio. Nu tänker jag istället snarare på allting vi kan lära varandra och hur viktigt det är för demokratin. Att dela kunskap i folkbildning är det sjätte och sista perspektivet i Inkluflera. 
Vad är då egentligen folkbildning? Folkbildningsrådet beskriver folkbildningens arbete för att människor ska kunna lära sig utifrån sin vilja och drivkraft. Det handlar om att få lära sig av varandra, att ha engagerat och aktivt lärande utifrån demokratiska arbetsformer där det gemensamma arbetet får kunskapen att växa fram. Folkbildningsrådet pratar också om devisen "fritt och frivilligt" som just är fokuset på den egna lusten att vara med och lära sig som grunden för folkbildningen. 

För egen del har mina erfarenheter som cirkelledare, deltagare i studiecirklar och folkhögskolekurser varit väldigt hjälpsamt. Alla samtal och gemensamma reflektioner har gett mig mig många nya idéer, perspektiv och ny kunskap. Det jag framförallt uppskattar är pedagogiken där alla deltagare lyfts och ses som källor till kunskap. Att tänka på det sättet tror jag verkligen är så hjälpsamt för en inkluderande organisation. Ibland kan vi annars lätt tänka att det är den som varit medlem längst, ordförande, är äldst, vit, man, eller passar in i normen på andra sätt, som ska vara den som har mest kunskap. Men vi har ju alla olika typer av kompetens och erfarenhet som kan komma till stor användning i en organisation. Någonting Inkluflera trycker på är just hur vi arbetar med att sprida kunskapen inom organisationen. 

Att ge varandra kunskap inom en organisation är viktigt för att vi ska kunna växa tillsammans. Niklas Hill som skrivit Inkluflera berättar i boken om olika sätt hur en medlems deltagande i en kurs kan vara ett sätt att sedan sprida kunskapen vidare till fler i organisationen. Niklas tipsar om att tänka på processrekonstruktion, alltså att sprida kunskapen från en person som har deltagit på en kurs  genom att återskapa aha-upplevelserna för de andra medlemmarna. Niklas tipsar om att använda case, rollspel eller annat upplevelsebaserat lärande. När medlemmarna som får ta del av kunskapen får göra det gemensamt genom denna typ av övningar ökar sannolikheten att det kommer att användas i arbetet än om information kommer direkt serverad genom sammanfattade anteckningar eller en föreläsning. Med hjälp av övningarna kan ni också få fler nya perspektiv på kunskapen. Den som deltagit i kursen kan återberätta vad som sagt under kurstillfället och de andra medlemmarna kan komma med sina insikter som kan ge en lokal förankring, verksamhetsspecifika reflektioner eller någonting annat som bidrar. 

Det här fungerar ju såklart oavsett om det är en person som ska sprida kunskap från en kurs men går ju också att vara från att hen har läst en bok, sett en dokumentär, intervjuat en kunnig person, gjort en egen erfarenhet eller på annat sätt tagit del av information. Det som är viktigt är att hitta sätt att sprida kunskapen och att bygga vidare på den tillsammans. Ett citat om lärande har hängt med mig sedan jag gick kurs för att bli utbildare för projektet Ung&Dum. Maja Dahl som var kommunikationsansvarig för projektet sade till oss att vi lär oss genom aha- eller haha-upplevelser. Jag tänker att det beskriver varför vi behöver hitta sätt i organisationen att bygga upp strukturer för folkbildning. Vi lär oss inte bäst genom att bara ta del av information utan det handlar om att bearbeta informationen. Tidigare i höst skrev jag ett inlägg om hur vi människor tänker (Vad kan en bok om psykologiska utredningar lära dig om hur du tänker?). I inlägget kan du bland annat läsa om hur vi hanterar information olika beroende på om det går att hantera det automatiskt eller om det är någonting vi behöver reflektera kring och fundera över. Om vi vill komma ihåg någonting bättre så är det bra att hantera informationen och arbeta med den. Övningar som kan ge aha-upplevelser (och också gärna skratt och leenden i haha-upplevelser) bidrar till det.

Tre tips för strukturerad folkbildning i en organisation:

1. Standard på medlemsträffar
   Låt en värderingsövning, ett quiz, eller någon annan kortare övning vara med på varje medlemsträff. Ha också gärna verksamhet som bygger på bildning som föreläsningar med diskussionschanser eller bokcirklar. Vill ni ha en studieplan till Inkluflera så finns det här.
   
2. Använd material som bjuder in
   Botanisera i olika sätt att använda material för at stimulera samtal. Testa också gärna olika för att se vad som passar er. Oavsett om ni sätter upp diskussionsfrågor på väggarna, har mingelbingo eller använder Trinambais diskussionskortlek Förening i förändring så hoppas jag att ni hittar ett eller flera sätt som är hjälpsamma.
   
3. Diskutera frågan återkommande 
   Ta med folkbildningen som en årsmötesfråga. Diskutera på kongressen vad ni har för strategi för att organisationen ska lära sig och låta medlemmar lära sig. Låt styrelser, kommittéer, utskott och liknande ta upp frågan när de påbörjar sitt arbete och att det löpande följs upp. 

Det här är endast tre av den stora mängden tips som går att använda för att bygga upp en struktur för folkbildning i er organisation. Någonting Niklas tar upp i Inklufleras kapitel om folkbildning är hur organisationen också kan lära sig av andra organisationer. Tanken med dessa tre tips är framförallt att väcka nyfikenhet och idéer på vad ni kan diskutera inom organisationen, när ni pratar med andra organisationer och med studieförbund. 

Men vad har det här med inkludering att göra? Jo, vi har nog alla hört talesättet kunskap är makt. Dels ger kunskap oss fler möjligheter att påverka organisationen. Men inkludering och folkbildning går också hand i hand när det handlar om att lyfta medlemmar i organisationen, vilka delar av verksamheten vi ser som viktiga och vilken kunskap vi ser som värdefull. Det gäller att ha det normkritiska perspektivet på vilken kunskap organisationen behöver, vilka personer som kan bidra med kompetens och en tillgänglighet för att göra idén till verklighet. Tanken med att kunskapen finns i gruppen och att alla kan bidra tänker jag också är ett hjälpsamt perspektiv i inkluderingsarbetet. Jag tänker att vi behöver ha med oss öppenheten och lyhördheten för att lyssna på andra som har andra perspektiv än vad vi själva har. Som cisperson kanske jag helt missar att min organisation exkluderar transpersoner. Om jag har varit aktiv i flera år och ser mig själv som expert så kan jag missa andra röster och andra erfarenheter. Jag upplever att tanken på att vi hjälper varandra med olika perspektiv och erfarenheter därför är väldigt hjälpsam i inkluderingsarbetet.

Alla goda ting är tre (x 2) och Folkbildning är det sista av de sex perspektiven i Inkluflera. Vill du läsa de tidigare inläggen jag har skrivit så finns alla här i bloggen. Du hittar det första som beskriver hela boken här. Läs också gärna inläggen om omvärldsbevakning, medlemsmodellen, normkritik, tillgänglighet och gemenskap. 

Bakom mig ser ni deltagare från en kurs i UNF som jag var en av de
två ansvariga för. Jag har alltid sätt nykterhetsrörelsens fokus på folkbildning
som en central del att nå visionen om ett mer demokratiskt arbete. För mig har
det också varit ett uppskattat sätt att få medlemmar att utvecklas och engagera sig
mer. Bildning ger verktyg för att påverka och för att växa som person.

Jag hoppas att du har fått ut någonting av att läsa denna bloggserie utifrån boken Inkluflera. Jag hoppas att inläggen också inspirerat till att prata med andra engagerade personer inom din organisation eller någon annan organisation. Om du vill prata om folkbildning, inkluderande medlemsarbete eller någonting annat så är du är också varmt välkommen att kontakta mig så kan vi prata om hur Trinambai kan hjälpa till med det.

Bygg gemenskap för inkluderande medlemsarbete

Det är vi tillsammans som skapar och driver organisationer. Men vilka ryms i detta vi och hur bygger vi gemenskap? Gemenskap är det femte perspektivet för inkluderande medlemsrekrytering som Niklas Hill skriver om i boken Inkluflera. I detta inlägg kan du läsa några tips och tankar om gemenskap i det ideella.

Niklas varnar för att bli en trivselklubb. Men var är egentligen det? Är det fel att trivas? Såklart inte Niklas skriver i Inkluflera om att det han menar med en trivselklubb är en organisation som fastnar i fikastunden och glömmer bort att fokusera på syftet. Den som engagerar sig i en förening som jobbar för psykisk hälsa ser kanske fram emot att dricka kaffe med andra medlemmar men hen är säkerligen också intresserad av att diskutera frågor som rör välmående och att lära sig mer om hälsofrämjande arbete. Om hen sedan går på en föreningsträff där det politiska syftet inte lyfts kan denna aktivitet snarare hindra medlemmen att engagera sig i dessa hälsofrågor. Troligen söker sig medlemmen till andra sammanhang där det går att göra skillnad i hälsofrågor. 

Att inte stirra för djupt ned i kaffekoppen betyder såklart inte att vi inte ska fika. För egen del tycker jag att möten är trevligare när jag värmer händerna med en temugg. Tanken är istället att låta verksamheten gå i linje med det vi arbetar med och att uppmuntra gemenskap utifrån den gemensamma visionen. Det kan ge en mer rättvisande bild av organisationen och uppmuntra till engagemang samtidigt som det är socialt och trevligt. Niklas tipsar i Inkluflera om att ha frågesport, studiebesök eller studiecirklar. 

När jag arbetade med press och politik för Ungdomens Nykterhetsförbund tipsade jag ofta de lokala föreningarna om att hänga upp det drogpolitiska programmet och låta medlemmarna som kom på pizzakvällar att rösta på en fråga de tyckte var viktig. Eller så rekommenderade jag att sätta upp pressklipp när föreningen eller distriktet var med i tidningen så att det var lätt för alla som kom på en föreningsträff att se att UNF ville påverka samhället. Dessa idéer passar såklart bäst för de föreningar som har egna lokaler. Men liknande uppslag går att använda under andra träffar också. Passa på att be deltagare på medlemsträffen att ge sina berättelser som ordförande sedan kan ta med sig när hen pratar med beslutsfattare. Då har ni både mer konkret material att ta upp under politikermötet och deltagarna får ta ett steg in i det politiska arbetet. Eller så kan ni låta filmkvällen följas av en diskussion eller ha en aktivitet under filmen. Ungdomsgruppen i RFSU Stockholm har till exempel arrangerat normbingo under filmvisningar. Kanske kan din förening ha en filmkväll där första personen som hittar fem inkluderande meningar eller 7 miljövänliga beteenden vinner ett pris. Oavsett var det är ni gör så är det hjälpsamt att det som bygger gemenskap också möjliggör engagemang i organisationens frågor. 

Att visa engagemang för att "ta in varandras kamper" är också någonting som Farida al-Abani tar upp som ett viktigt sätt till en inkluderande gemenskap. Hon är ordförande i IOGT-NTO-föreningen Vildvuxen och poängterar att det hjälper att ha en miljöpolicy trots att föreningen inte är en miljöorganisation att det är viktigt att tänkta på tillgänglighet utan att vara en funkisorganisation. Det intersektionella perspektivet säger hon gör att "fler kan relatera till oss och att vi kan relatera till fler." 

Min erfarenhet är att vi verkligen kan lära mycket av samarbete med andra organisationer. Faridas uppmuntran att samarbeta med andra organisationer och nätverk är någonting som kan vara mycket hjälpsamt. Det ger fler perspektiv och kan ge många spännande infallsvinklar på det egna arbetet. Dessa samtal är någonting som Vildvuxen satsar på. Det finns olika sätt att bjuda in till samtal. Ett sätt kan vara att låta någon vara ansvarig för att ta upp diskussionsfrågor, ett annat är att ha diskussionsövningar och ett tredje är att ha diskussionskort som till exempel Förening i förändring. Oavsett hur ni vill starta samtal är det ett bra sätt att få in det politiska i verksamheten och att använda det för att bygga gemenskap. 

Gemenskap är det femte perspektivet av de sex olika områdena som boken Inkluflera berättar om. Om du vill läsa de tidigare inläggen så finns det om 1. omvärldsanalys, 2. medlemsmodellen, 3. normkritik och 4. tillgänglighet. Om du vill diskutera idéer för att bygga gemenskap i organisationen eller fråga om de tidigare perspektiven så är du väldigt välkommen att mejla mig på sophie.bromster@trinambai.se. Du kan såklart också läsa och Trinambais böcker, material och utbildningar på trinambai.se. 

Låt gemenskapen förena medlemmarna i att tillsammans arbeta
mot organisationens syfte. Att det är roligt på vägen är såklart
ett bra sätt för att kunna komma framåt. Renarna på bilden hindrade
mig att komma vidare på grusvägen. Men vad vet jag, kanske var
det deras mål att passa på att fika lite längs med vägen samtidigt
som de arbetar för att få lugnare vägar med färre bilar i sitt närområde.

Tillgänglighet som medlemsrekrytering

Mina första och största förtroendeuppdrag har jag haft inom funkisrörelsen för att arbeta för tillgänglighet. Men vad är egentligen tillgänglighet och för vem? Tillgänglighet är det fjärde perspektivet i Inkluflera som berättar om hur viktig det är för en välkomnande och öppen organisation.

Niklas Hill skriver i Inkluflera om att en femtedel av alla människor har en synlig eller osynlig funktionsnedsättning.  Han poängterar att detta därför gäller för organisationers befintliga och potentiella medlemmar. Det är också vanligt att ha flera olika funktionsnedsättningar så även en organisation som är experter på en funktionsnedsättning behöver tänka på tillgänglighet utifrån funktionalitet överlag.

När jag var förbundsordförande för Svenska Celiakiungdomsförbundet, SCUF, var vi projektägare för arvsfondsprojektet En stärkt röst tillsammans med Förbundet Unga Rörelsehindrade. Tillsammans med Unga Hörselskadade, Unga med synnedsättning, Sveriges Dövas Ungdomsförbund, Unga Reumatiker, Unga Allergiker och Riksförbundet Ungdom för Social Hälsa så jobbade vi för att få ett bättre samarbete inom den unga funkisrörelsen för att kunna stötta varandra i verksamhet och politik. Men när jag träffade medlemmar för att prata om projektet och allting vi lärde oss av varandra möttes jag ofta av tveksamma frågor. Framförallt fick jag frågan om celiaki verkligen var en funktionsnedsättning. För vi "är ju inte så annorlunda. Det är ju bara det att vi inte kan äta gluten." Dessa frågor tycker jag beskriver bilden av funktionalitet på ett bra sätt.

Niklas skriver om funkisnormen i Inkluflera. Han berättar om att det är en förväntan att alla människor ska ha samma, fulla funktionalitet. Det är också en förväntan att alla som inte uppfyller normen inte är kapabla att ta hand om sig själva och gör att många med en funktionsnedsättning omyndigförklaras. I Inkluflera kan du också läsa om funkofobi. Alltså, de fördomar, kränkande behandling och diskriminering personer med funktionsnedsättning utsätts för. Jag tycker att det är ett viktigt begrepp och är mycket imponerad över kampanjen Unga Rörelsehindrade drev för att få in begreppet i Svenska Akademiens ordlista (det hände april 2015).

Tillbaka till att som glutenintolerant inte vilja se sig ha en funktionsnedsättning. För mig var det också en ny tanke. Innan jag började engagera mig i SCUF hade jag inte tänkt på funktionalitet på det sättet. Jag tänkte att funktionsnedsättningar var det som var synligt hos andra människor och tänkte att det hela tiden skulle vara hindrande. Jag lärde mig sedan att det ju egentligen handlar om att vi ju har olika sätt att fungera och att vi på olika sätt kan bli hindrade av samhället. Jag och andra som har celiaki som sin enda funktionsnedsättning blir inte hindrade att ta oss till alla platser vi vill. Vi har inte problem med säkerhet när någon öppnar en nötpåse bredvid oss på bussen eller svårt att komma till lokaler fyra trappor upp utan hiss. Men däremot har jag hoppat över flera konferenser och möten eftersom jag inte vetat om jag kommer kunna äta, känt mig utanför och besvärlig på föreningsträffar och i skolan var det flera terminer jag inte åt lunch eftersom jag blev retad. Jag har träffat flera medlemmar som inte vågar äta ute eller hos andra. Själv har jag inte varit så rädd för att äta ute eftersom det alltid har varit en del av mitt liv. Men när min mamma besökte mig i Örebro för några veckor sedan åt vi ute vid två tillfällen och båda gånger serverade restaurangerna mig mat med gluten. Jag förstår varför det är många som är osäkra. När jag var yngre hade jag svårare att hävda min rätt, vuxna lyssnade inte lika bra och ofta gick jag helt enkelt hungrig. Det är såklart att denna osäkerhet kan göra att en väljer att undvika vissa sammanhang och att en i andra har svårare att fokusera. På så sätt kan organisationer stänga ute oss med en osynlig funktionsnedsättning som celiaki trots att det vid en första anblick inte verkar vara så avgörande.

Att tänka på tillgänglighet och att öppna upp organisationer för att lära sig mer är viktiga steg för att bli mer välkomna för alla oavsett vad det handlar om. Det är ju meningen att vi i ideell sektor ska möjliggöra engagemang inte att vi ska hindra människor från att delta i samhället. Hur kan det då göras? Åsa Gustafsson har skrivit boken 10 tips för tillgänglighet och här kan du läsa några av tipsen. Alla tips och en intervju med Åsa finns också i Inkluflera. 

• Gör en nulägesanalys - hitta vad som fungerar och vad som inte fungerar genom att göra en nulägesanalys. Titta runt i era lokaler, fundera över hur ni skriver om tillgänglighet i inbjudningar och hur möjligheterna är att delta i verksamheten.
• Öppna mötet - möten är en viktig del av det ideella samhället. För att vara en inkluderande organisation är det viktigt att se till att möjliggöra allas deltagande. Jag tycker att det är strålande att i anmälan se över intresse för hörselslinga, tolk, utskrivna powerpoints, kostpreferenser om det går att lösa eller att berätta hur vi redan har tänkt på tillgängligheten. Det går att berätta att pauser är inplanerade, att det finns chans att koppla in skrivtolkar eller att arrangemanget är rök- och parfymfritt. Visa att ni vill ta emot tips om ni inte redan har landat i vad som kan göra mötet mer tillgängligt och vad ni har kapacitet för att göra. Dessa tips är hämtade från LSU:s checklista för tillgängliga arrangemang där vi som medlemsorganisationer bidragit med tips.
• Gör webben tillgänglig - att göra en tydlig webbplats med  luftig design, välmarkerade länkar, konstraster, lättförståeligt språk och kontraster för läsbarhet är exempel som både gör en webbplats mer tillgänglig och lättare att använda för alla. Detta tips är ett av många som hjälper alla oavsett funktionalitet.

Du har säkert fler tips för tillgänglighet. Prata gärna med andra för att ge varandra fler idéer till vad som kan utvecklas. Kanske kan ni starta en bokcirkel utifrån Inkluflera för att komma på fler idéer för en mer inkluderande verksamhet. Om ni skulle vara intresserade av en utbildning utifrån boken. Då får ni jättegärna kontakta mig på sophie.bromster@trinambai.se. Om det är så att du vill tipsa mig med inkluderingsidéer oavsett om det är utifrån de tillgänglighet eller de andra perspektiven med omvärldsanalys, medlemsmodellen eller normkritik så får du också jättegärna mejla mig. Jag vet att vi kan komma längre för ett mer inkluderande civilsamhälle när vi samarbetar och hjälper varandra. 

Min farfar samlade på ryska dockor så när jag ställde ut alla min
syster och jag ärvt av honom så blev det en hel del i olika färger och
former. De får mig att tänka på att trots vissa olikheter så har vi alla
människor mycket gemensamt och vi har alla många lager med varierade
egenskaper och beteenden. När vi tänker på inkludering så välkomnar vi
alla och kan titta på det gemensamma istället för att fastna i upplevelsen av olikhet.

Normkritisera för att nå fler nya medlemmar

Första gången jag gick på en föreläsning om normkritik var 2011 i projektet Ung&Dum. Jag blev såld direkt. I min omgivning är det nu ett begrepp många använder med självklarhet. Men det händer också ofta att jag hör någon prata om normkritik men sedan inte ser det ske i praktiken. Och att jag möter andra som viftar bort det utan att riktigt ha koll på vad det innebär. I detta inlägg kommer du få läsa om hur normkritik kan göra skillnad i medlemsarbetet och få ett smakprov på hur det kan se ut. 

Normkritik är det tredje perspektivet i Inkluflera - inkluderande medlemsrekytering. Författaren Niklas Hill har sex viktiga perspektiv i Inkluflera:omvärldsanalys, medlemsmodellen, normkritik, tillgänglighet, gemenskap och folkbildning. Det normkritiska perspektivet påminner oss om att inte fastna i att titta på vad vi tänker är ovanligt eller onormalt. När jag engagerade mig i Ung&Dum och blev normkritikfrälst fick jag denna förklaring till normkritik. 

Vi börjar med dessa två symboler: 

Vilken av dessa symboler passar in bäst? Här hade inte jag något svar. Men om vi lägger till två rektanglar runt de två första formerna? 

Vilken av formerna tycker du passar bäst in nu? Här kan vi se att den mindre och större rektangeln matchar varandra medan triangeln bryter av mot mönstret. I toleranspedagogik så tittar vi på triangeln som bryter av från mönstret och säger "den är okej trots att den inte matchar". Med dessa fokus så tittar vi på "avvikaren" den som bryter mot normen och ger oss rätten att acceptera den. Det är såklart trevligt och fint att visa acceptans. Men det är inte en jämn relation. Rektangeln kan säga "du är välkommen ändå, trots att du är trekantig" till triangeln. Men triangeln har inte samma möjlighet. Rektangeln har helt enkelt ett större handlingsutrymme än triangeln. Det är bara rektangeln som har makt att säga till triangeln att den är okej eller inte okej. 

Ett normkritiskt perspektiv tittar inte på den som bryter av mot normen utan snarare funderar och diskuterar kring vilka normer det är som förväntas. Varför utgår vi egentligen från rektanglar? Finns det något speciellt skäl till varför vi förväntar oss att det ska vara flest rektanglar? Är det någonting som gör att rektanglar upplever sig som mer välkomna än andra former? 

Såklart handlar det inte om former. Frågorna kan istället översättas att titta på andra normer som finns i föreningen.  I Inkluflera skriver Niklas att dessa idéer av vad som är normalt och vad som är avvikande genomsyrar samhället. Han poängterar att de som inte passar in i normen ofta utsätts för fördomar. Inkluflera tar också upp några vanliga normer. Här är tre av dem:  

Heteronormen handlar om att vi har två olika kön, män och kvinnor, som blir kära i "det motsatta" könet. Idén bygger också på att dessa kön är just motpoler där könsidentiteten och kroppen förutsätts hänga samman. Ett exempel som Niklas ger på heteronormen är när en medlem berättar om sin sambo och de som lyssnar antar att sambon har ett annat kön än vad medlemmen har. 

Medelklassnormen baseras på uppfattningen att alla har en relativt god privatekonomi. Niklas ger exempel att föreningen tar ut en "symbolisk" avgift för en aktivitet. För vissa att det en symbolisk summa medan för vissa är det ett stort hinder som gör att de inte har möjlighet att delta. 

Alkoholnormen är föreställningen att alkohol tillhör vissa sociala sammanhang och att det är någonting du förväntas göra när du blir vuxen. Det är en norm som inte frågar om en person kommer börja dricka alkohol utan snarare vid vilken ålder det kommer att ske. 

Själv blev jag nykterist när jag var 22 år och gick från att vara i festsammanhang som en del av normen till att börja ses som en avvikare. Det var en ögonöppnande resa och jag blev också mer och mer uppmärksam på hur alkoholnormen gjorde att vissa valde att dricka alkohol trots att de sade till mig att de egentligen inte ville men att de inte ville bli ifrågasatta. Andra bad mig att inte berätta för deras kompisar att de köpt en alkoholfri öl som de hällde upp i ett glas så att ingen annan skulle ifrågasätta deras val. Själv har jag fått många frågor om huruvida jag är gravid, om jag ska köra, om jag är troende eller kanske äter antibiotika. Alla frågor och dessa gissningar om varför jag inte dricker alkohol. Om en nykterist ställer frågan varför? till den som dricker alkohol ses det däremot som mycket mer aggressivt. Men varför är det okej att en person ställer mängder med frågor till en annan när denne inte får samma chans att ställa frågor tillbaka? Varför ska en nykterist på en fest få frågor och antas kunna svara inte bara för sin egen del utan för alla andra nykterister i världen? 

Oavsett vilka normer som råder i samhället och i organisationen så är det viktigt att ni i föreningen synliggör dem och börjar tänka hur ni kan arbeta mer inkluderande för att ifrågasätta om det ni tar för självklart verkligen är så skrivet i sten. Fundera om det är relevant att fråga om någons kärleksliv och om det skulle vara det så kan ni göra det med så få antaganden som möjligt. Kanske är det just inte kärlekslivet som är intressant utan snarare om någon bor tillsammans med någon annan eller om det finns personer att kontakta vid en eventuell olycka. Om det handlar om att behöva ta ut en avgift för aktiviteter så kanske det är möjligt att erbjuda olika nivåer så att de som kan betala mer ger en högre summa och de som inte har råd inte betalar alls. Eller så är föreläsningen gratis och ni uppmuntrar alla att köpa en bok så att ni på det sättet kan täcka avgifter och att alla kan delta. Till föreläsningens mingel kan ni välja att ha det helt alkoholfritt så att det blir tryggare för alla, ingen blir utestängd oavsett ålder eller möjlighet att vara i alkoholmiljöer. Vill ni servera alkohol går det att göra som i Fotografiskas bar där alkoholen är vid sidan av drinken, någonting som går att beställa till för den som vill. Eller att ni helt enkelt visar alkoholhaltigt vin och alkoholfritt vin som två likvärdiga alternativ. 

Diskutera med varandra i föreningen för att se vad det är ni förväntar er och om det är någonting ni kan göra för att få en mer öppen och välkomnande organisation genom normkritik.

Utöver att Inkluflera är en bra bok så är den också fotogenisk.
Om det är så att du tänkte nyttja den som kaffebordsbok vill jag
slå ett slag för att rekommendera intervjuerna. De är lätta att komma
in i även för dina eventuella gäster som inte är lika vana vid ideella
organisationer och böcker om inkludering eller medlemsarbete.
Min rekommendation är att lägga in ett bokmärke vid sida 85 där
du (och dina gäster) kan läsa intervjun med Sofia B. Karlsson som
handlar just om normkritik. Jag hoppas det kan ge spännande samtal.

Den inkluderande medlemsmodellen

Det andra viktiga området som är med i Inkluflera är medlemsmodellen. Medlemsmodellen kommer från den tidigare boken med samma namn Medlemsmodellen - rekrytera, aktivera och behålla medlemmar av Niklas Hill och Angeli Sjöström Hederberg. Men vad gör modellen i den nya boken? Jo, för att verkligen lyckas med ett strategiskt medlemsarbete där alla är välkomna behövs det inkluderande perspektivet när vi tänker på medlemsmodellen. Detta inlägg ger dig exempel på hur det kan gå till.

Medlemsmodellen innehåller åtta steg:
1. Reflektera
2. Analysera
3. Attrahera
4. Rekrytera
5. Introducera
6. Aktivera
7. Hantera
8. Utvärdera

Alla dessa steg kan göras med mer eller mindre framgång. Om de görs på ett sätt som når många kan det göra att en organisation får många fler nya medlemmar och lyckas behålla de medlemmar som redan är med i organisationen. Men är det alltid det enda målet? Denna inläggsserie har berättat om vad boken Inkluflera handlar om i stort och om det första området omvärldsanalys. Det vi kan lära oss av detta handlar om att inkluderande medlemsrekrytering är viktigt för en välkomnande och öppen organisation som vill att alla ska få samma möjlighet att engagera sig. Helt enkelt så handlar det om att vi inte alltid bara vill ha fler antal medlemmar utan om att vi vill tänka efter och se om vi verkligen representerar alla vi säger oss tala för.

När jag för första gången kom i kontakt med Medlemsmodellen var jag ordförande för SCUF:s region för Stockholm, Södermanland, Uppland och Gotland. Alla vi som satt i styrelsen bodde i Stockholm, var glutenintoleranta och hade blivit medlemmar i organisationen för att våra föräldrar ville läsa medlemstidningen. Idag arbetar SCUF endast för glutenintoleranta och medlemsföreningarna ansvarar för mer lokalt avgränsade områden. När jag var engagerad representerade vi både gluten- och laktosintoleranta och de flesta lokala föreningarna hade bara aktiviteter på sina största orter. Vi höll nästan uteslutande aktiviteter i Stockholm och riktade oss tydligt mot glutenintoleranta med våra produktprovningar och fikaträffar. Eftersom det framförallt var glutenintoleranta stockholmare som deltog var det lätt för oss att tänka att det är de aktiviteterna som var mest framgångsrika och värda att fortsätta med. När jag började fundera mer över inkludering ifrågasatte jag hur sann den slutsatsen var. Det var absolut det som gjorde att flest personer deltog. Vi hade långt fler medlemmar i Stockholm och också bättre chanser att hitta fler medlemmar i Stockholm än vad vi hade i mindre orter som Slite eller Oxelösund. Det var också lättare att hitta nya personer i Stockholm. Inte bara för att det fanns fler men också för att det fanns fler som hade en kompis som redan var medlem eller som på något annat sätt hade hört talas om aktiviteterna.

Det är självklart helt okej att låta alla aktiviteter fokusera på just glutenintoleranta barn och unga. Men då går det inte att säga att organisationen också representerar laktosintoleranta. Är det bara personer med glutenintolerans som upplever sig välkomna, hörda och representerade så behöver organisationen välja mellan att öppna upp verksamheten för de laktosintoleranta också eller välja att endast representera de glutenintoleranta. SCUF valde att endast fortsätta arbeta för glutenintoleranta och det kan vara rätt val även för andra organisationer. För många andra organisationer är det däremot rätt att istället se över hur medlemsarbetet kan utvecklas för att bli mer inkluderande. Säger en förening att visionen är att alla i Säffle som gillar klimatpolitik är välkomna så ska just alla i Säffle uppleva sig välkomna så länge de har intresse av att rädda klimatet. Ett förbund som säger att de talar för Sveriges flamencodansare ska just vara redo att inkludera Sveriges flamencodansare inte bara flamencodansare som har gröna ögon eller flamencodansare som är högerhänta.

Morten Kristoffersson intervjuas i Inkluflera om medlemsarbete utifrån Medlemsmodellen på fackförbundet Norsk Sykepleierforbund. Det jag ser som extra spännande är att han säger att de nu satsar mer på frågor istället för att bara ge svar. Idag fattar de beslut på analyser istället för antaganden. Att just ställa frågorna till varandra är ett bra sätt att öka medvetenheten och motivationen för att arbeta mer strategiskt och inkluderande med medlemsarbetet. Jag tror att ni kan komma på många bra frågor att ta upp på styrelsemötet eller föreningsutbildningen. Det finns såklart också tips i böckerna Inkluflera och Medlemsmodellen. Ett annat sätt är att använda diskussionsfrågorna i Förening i förändring. De kan vara en hjälp att komma in i samtal om frågor om olika viktiga ämnen som "vem bestämmer vilka frågor ni ska driva?", "finns det ett egenvärde att ha många medlemmar eller är de främst en ekonomisk faktor?" och "vilka kommunikationskanaler behövs för att ni ska kunna nå alla medlemmar?". Oavsett om ni använder något material från Trinambai eller om ni hittar andra metoder så hoppas jag att ni får bra diskussioner, idéer och strategier för ett inkluderande medlemsarbete.

Bilden är från den 2012 när jag nästan bara instagrammade om SCUF.
Fotot visar mig när jag glad i hågen visar upp min nya tygkasse
från SCUF. Kassen berättar: jag är glutenfri. 

 Engagemanget i SCUF var en stor del av mitt liv fram till 2014 när jag avgick som förbundsordförande. För mig var det på många sätt en välkomnande organisation. Men sedan är jag ju också glutenintolerant, vit, medelklass, cis-kvinna från Stockholm. Det var lätt att glömma bort hur organisationen kunde upplevas av andra och att vi kunde vara exkluderande. Det är viktigt att reflektera och analysera för att på ett bra sätt kunna vara inkluderande. Inkluflera innehåller bra tips på hur det kan göras i din organisation. Jag hoppas att de kan hjälpa dig precis som Medlemsmodellen hjälpte mig. 

Hur omvärldsbevakning kan hjälpa medlemsrekrytering

Omvärldsbevakning behövs för att göra bedömningar av organisationens möjligheter baserade på verkligheten. Det hjälper oss att förstå hur vi kan rekrytera, aktivera och behålla fler medlemmar. Det hjälper oss också att sätta realistiska mål och att inspireras till vägar för att nå dem.

I boken Inkluflera (nämnd i detta tidigare inlägg) skriver författaren att omvärldsbevakning är det första viktiga perspektivet att ha med sig i en inkluderande medlemsrekrytering. Med omvärldsanalys menar författaren Niklas Hill att det är viktigt att förstå sin organisation i ett sammanhang. För att göra det behöver du och andra i föreningen ställa er frågor om vad som gäller för organisationer i ert närområde, i Sverige och internationellt.

Vad kan dessa frågor handla om? Jo, jag tänker att det kan vara allt ifrån bidragsregler och lagar till kommunikationskanaler och mötesplatser. Kanske är det nya mötesformer och sätt att göra årsmöten mer inkluderande som ni vill studera? Kanske är det litteratur och samtal inom civilsamhället som beskriver hur vår sektor kan utvecklas.

I boken Inkluflera poängterar Niklas att det finns många myter istället för välgrundad information. Hur många har inte hört att det är färre personer som engagerar sig och att vi lägger mindre tid på ideellt arbete idag? Är det då sant? Inkluflera berättar om en studie från Ersta Sköndal högskola som visar att ungefär hälften av Sveriges befolkning har varit engagerade i en ideell förening. Det är ungefär likadant sedan de påbörjade befolkningsstudien i början av 90-talet. Dessutom visar studien att vi lägger lika mycket tid på vårt ideella engagemang. Niklas menar att det är viktigt att lära sig om hur det ser ut för civilsamhället på riktigt istället för att tro på myter som sprids.

Hur går det då att göra? Jo, för dig som vill läsa forskning finns det mycket mer på Ersta Sköndal och såklart även på andra högskolor och universitet. Niklas Hill som skrivit Inkluflera doktorerar nu om civilsamhället och pedagogik på Stockholms universitet. Utöver forskning släpper också Myndigheten för ungdoms- och civilsamhälletfrågor, MUCF, rapporter som du kan läsa. Vill du läsa lättare texter än forskning och rapporter så finns bloggen Förening föralla som Trinambai driver. Du kan också titta på inspelade föreläsningar och intervjuer (t ex MUCF och IDEELL ARENA) och du kan också lyssna på Civilsamhällespodden. Ett sätt att gå till väga är att göra det i studiecirkelform där ni tar del av olika källor. 

Hur kan all denna information då samlas? Min lärare i kognition talade sig varm om tankekartor. Det finns en uppsjö av olika appar ni kan använda för att spara en gemensam tankekarta om ni önskar det. Men kanske vill ni använda informationen till en nulägesanalys där ni diskuterar vilka möjligheter och hot informationen ger er utifrån er organisations styrkor och svagheter. Jag uppskattar matrisen SWOT eftersom den är så enkel med sina fyra fält. (Troligen tycker jag också om den eftersom den är bekant för mig eftersom mina lärare på Nackademin ofta bad oss att göra just SWOT-analyser.)

SWOT är en akronym för styrkor (strenght), svagheter (weaknessess), möjligheter (oppurtunities) och hot (threats). Styrkor och svagheter beskriver sådant som finns inom organisationen (interna faktorer). Möjligheter och hot beskriver sådant som händer utanför er organisation (externa faktorer).Matrisen ser ut såhär:

Interna faktorer

S	W
O	T

Externa faktorer

Oavsett om ni väljer att samla informationen i just en SWOT eller om ni uppskattar någon annan form så är informationen er till hjälp i hur ni utvecklar organisationens arbete för att rekrytera, engagera och behålla medlemmar. De kommande inläggen kommer beskriva andra viktiga perspektiv att ta med i ett inkluderande medlemsarbete: Medlemsmodellen, normkritik, tillgänglighet, gemenskap och folkbildning.

 Inkluflera är en bok som är utgiven som är utgiven av Trinambai. När jag inte studerar för att bli psykolog eller engagerar mig i mina egna organisationer så koordinerar jag bokförlagets utbildningar och leder workshops. Vill du veta mer om vad Trinambai kan erbjuda får du gärna mejla mig på sophie.bromster(@)trinambai.se. Du får också gärna mejla tankar och respons på vad du tänker efter att ha läst detta blogginlägg eller läst någon av Trinambais böcker.

När jag såg detta konstverk på Open Art 2017 tänkte jag på hur vi håller kontakt med andra och
håller koll på vad som händer. Först tänkte jag på att det lätt kan bli allt för mycket information
och det fick mig att fundera hur viktigt det är med organiserat informationsinhämtning. Jag hoppas
att du som läst detta inlägg har fått idéer över hur omvärldsanalys kan göras på ett sätt som passar
din förening och din organisation. Läs gärna Inkluflera eller kontakta mig för att få fler idéer.

#metoo och att hitta engagemang ur ilska

Den här veckan har det varit svårt att undvika kampanjen #metoo som uppmärksammar hur vanligt det är med sexuella övergrepp. Under hashtaggen har kvinnor berättat om hur män har utsatt dem för övergrepp av olika sätt. Det har varit sådant som har skett nyligen och sådant som har hänt under barndomen oavsett har det blivit en uppmärksamhet som har tagit många med storm. Men hur är ilska och sorg som drivkraft och vad händer nu? Hur kan detta fortsätta organiseras för att skapa förändring?

Egentligen skulle jag denna vecka skriva om omvärldsanalys som är det första perspektivet i boken Inkluflera. Men den här veckan har jag drabbats så hårt av #metoo och tänker att inlägget om omvärldsanalys som jag utlovande i förra veckans inlägg om Inkluflera  får vänta till nästa fredag. Den här veckan har jag varit imponerad av hur stor spridning #metoo har fått. Kampanjen startades för tio år sedan när aktivisten Tarana Burke ville skapa en stöttande samhörighet för alla som blivit utsatta för våld av sexuell natur. Hon säger att det framförallt var för att stötta personer, framförallt svarta kvinnor, i underpriviligerade områden som saknade andra typer av stöd som fanns i andra områden med mer resurser. Nu fick kampanjen en stor spridning i samband med att Alyssa Milano berättade om att hon hade blivit utsatt för övergrepp och uppmanade andra som delade erfarenheten att svara med #metoo.

När jag läste alla mina vänners inlägg började jag gråta. Det gjorde mig förvånad eftersom jag trodde att det inte skulle påverka mig. Men kampanjen väckte många minnen och jag påmindes om hur fruktansvärt det är att vi är så många som delar dessa upplevelser. Det fick mig att tänka på hur dåliga erfarenheter kan vändas till engagemang. För mig var dessa olika erfarenheter kombinerat med insikten att jag bara var en av många vad som gjorde att jag blev medlem i RFSU. Jag valde att gå med i organisationen för att själv bli stärkt av all kunskap, att få mer information utifrån ett rättighets- och lustperspektiv och för att jag ville vara med och förändra. Jag ville vara en del av en rörelse som arbetade för att färre personer skulle drabbas av samma upplevelser som jag varit med i. Nu som skolinformatör och engagerad på andra sätt i föreningen får jag uppleva att jag gör konkret skillnad. Jag får vara en del av ett viktigt förebyggande arbete.

För mig har engagemanget varit ett sätt att kanalisera ilska och sorg vid fler tillfällen. Det har varit ett sätt att ta makten tillbaka efter att jag upplevt maktlöshet. Ett sätt att försöka skapa någonting positivt ur frustration. Min första styrelsepost fick jag när jag gick på ett årsmöte för att jag ville berätta hur besviken jag var att ingen hade svarat på något av mina mejl om att jag ville engagera mig. Mina första engagemang kåren var för att jag ville minska alkoholnormen och istället ge ett mer inkluderande studentliv. Dessa upplevelser är någonting jag delar med många andra. Flera vänner i RFSU gick med för att de upplevt frustration och ville göra någonting konkret för feminismen och för allas rätt att vara, välja och njuta. Andra jag lärde känna i SCUF upplevde frustrationen över att inte bli trodd i skolmatsalen eller över hur svårt det var att få glutenfritt på café. Vi är många som vill förändra och ilska kan bli en bra kraft att ta steget att gå in i någonting positivt.

Men frustration fungerar inte alltid. Jag nu är jag suppleant i en förening där jag inte alls känner mig hemma. Först funderade jag på att stånga mig in. Min tanke var att jag skulle kunna bidra för att se till att stärka interndemokratin och att jag kunde vara med och bygga upp struktur inför kommande styrelser. Men jag märkte att det inte alls kändes bra. För att jag skulle kunna skapa en skillnad i föreningen behövs mer än vad jag är villig att ge. Det finns andra organisationer där jag hellre vill lägga min energi. Den största skillnaden för mig var att här riktades känslan mot själva organisationen. Jag upplevde mig ensam istället för när jag i min frustration kunde hitta hem i en organisation med samma ilska och drivkraft att gemensamt nå en förändring.

För att behålla ett engagemang tror jag att vi behöver varva frustrationen men känslan av gemenskap. Vi behöver skratta, känna glädje och få fira framgångar. Vi kan förenas i frustration över att vi har lång väg att gå mot visionen men också se allting fantastiskt vi har gjort för att komma dit. När vi uppmärksammar skillnaden vi gör kan vi få hopp om att vi kan komma ända fram. Vi känner oss starka och vi vet att det går att skapa en utveckling tillsammans. Det här har jag verkligen upplevt i RFSU där vi har pratat om hur arga vi blir över alla sexuella övergrepp och sedan också pratar om hur vi arbetar förebyggande med vår upplysningsverksamhet. Jag upplever också balansen i UNF där jag har haft många samtal med arga och frustrerade över hur alkoholindustrin riktar alkoholreklam mot unga som sedan varvas med firande av nystartade föreningar och hur nykterheten fortsätter öka bland unga.

Oavsett var du är engagerad hoppas jag att din organisation är välkomnande och nu passar på att hitta hur ni kan vara öppna för alla som nu under vågen av #metoo söker efter vägar att göra skillnad. Hur går det då att göra?

Tre tips för att fånga upp #metoo in i organiserat engagemang
1. Visa hur organisationen arbetar med frågorna: visa hur er organisation arbetar för jämställdhet och för att minska övergrepp. Kanske har ni också medlemmar som gick mer i er förening för att de upplevde det som en trygg sfär eller för att de såg hur stor skillnad ni gjorde tillsammans. Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström tipsade till exempel hur engagemang i en elevkår kan vara ett sätt att minska kränkningar i skolmiljö. Hur kan ni berätta om hur det är en viktig del av ert arbete?

2. Tipsa om konkreta aktiviteter som personer som inte är medlemmar kan vara med i. Kanske kan ni inspireras av Make Equals #killmiddag som är någonting konkret som alla kan göra i hemmet. Er organisation kanske är ett fackförbund som kan tipsa om diskussionsfrågor att ta upp på jobbet. Eller så arbetar ni med bostadspolitik och kan koppla det till alla kvinnor som blir utsatta för sexuella trakasserier när de försöker hyra bostad. Kanske har ni ett förslag på att mejla bostadsminister Peter Eriksson för att berätta varför detta är en viktig feministisk fråga.

3. Stötta upp personer som håller manifestationer nu i helgen kopplat till #metoo. Jag har sett att flera arrangörer håller sina första manifestationer någonsin. Då kan säkert er organisations erfarenhet vara ett viktigt bidrag. Låna ut utrustning, ställ upp som talare om det efterfrågas, bidra med råd om det finns behov eller kanske arrangera en verkstad innan där ni bjuder in alla för att göra skyltar. Hitta hur ni på ett bra sätt kan bidra till manifestationen. Visa stöttning (såklart utan att ta över det) eftersom detta är viktiga frågor för organisationen och ni vill finnas där för andra som engagerar sig.

Den här bilden delade jag när jag skrev om #metoo. Jag funderade
på vad jag kunde skriva och vad som kändes okej för mig att dela.
Det jag landade i var att jag ville hålla fokus på hur engagemanget
har hjälpt mig och att jag hoppas att vi gör fortsatt skillnad
tillsammans. Bilden visar när jag och Elina Lennström håller ett
sexualupplysningspass tillsammans i en gymnasieklass.