Att rulla med motstånd

Begreppet rulla med motstånd fick mig först att tänka att motstånd skulle fälla dig och få dig att rulla ned för ett stup, eller kanske en mindre dramatisk sluttning. Men det är istället ett väldigt användbart förhållningssätt som inte handlar om att lägga sig platt utan snarare att nå en annan människa. 

Att rulla med motstånd är en av fyra viktiga metoder inom motiverande samtal, motiverande intervju, MI. Förhållningssättet är utformat för att stötta personer i en förändringsprocess. Utöver att rulla med motstånd så ger MI också fler verktyg för att uttrycka empati, få en god kommunikation, och att tydliggöra skillnaden mellan nuläget och det önskade läget.

Vad menas egentligen med motstånd? William R Miller och Stephen Rollnick skriver i boken Motiverande samtal: Att hjälpa människor till förändring om att de har blivit mer och mer tveksamma till att använda begreppet motstånd. De menar att det kan få det att låta som att det ligger hos den ena parten. William och Stephen säger att om en klient upplever motstånd i kontakten med en psykolog så är det inte någonting som ska läggas hos klienten. Det handlar också om hur en terapeut beter sig under sessionen. Detta gäller såklart också om du som gruppledare ska motivera någon av dina kollegor eller om du som ordförande i en förening vill motivera en suppleant i sitt arbete. William och Stephen säger att det är en fallgrop om vi skulle tänka att det är den vi pratar med som är besvärlig och att hinder ligger hos den andra. Istället lyfter de att det handlar om en relation, ett samspel. Motståndet beror alltså på vad som händer i kontakten mellan två människor.

Vad finns det för olika motstånd? William och Stephen menar att vi alltid har ambivalens inför förändringar. Det finns fördelar med att fortsätta på den utstakade vägen. Status quo kan vara enklare än att genomgå en förändring. Det kan vara bekvämare att inte komma igång med rehabträning eller lättare att inte börja ha mer regelbundna sömnvanor eller var det nu är vi planerar att förändra. Osäkerheten inför en förändring är inte samma sak som motstånd. Detta visade Theresa Moyers forskning. Hon visade att status quo-prat är någonting allmängiltigt och naturligt. Vi är alla osäkra inför förändringar vi inte är säkra på om vi klarar och nya sätt att agera på som vi inte är vana vid. Detta kan skiljas från det mer motstridiga som uppstår i motstånd. I motstånd, menar William och Stephen, handlar det om dissonans mellan klienten och terapeuten, den som står inför en eventuell förändring och den som vill stötta den processen.

Motståndet kan både vara mot frågan i sig, sakmotstånd, eller kopplat till om samtalen och kontakten med terapeuten kommer vara hjälpsam, relationsmotstånd. Sakmotstånd kan handla om att sakna insikt i problem, att terapeuten trycker för hårt mot förändringen så att det får klienten att bli obekväm och istället prata mer om status quo. Jag tänker på Newtons lag som säger att "för varje kraft finns en motkraft". (För dig som har läst fysik så är det ju inte en solklar jämförelse men för mig som gick gymnasiet för tio år sedan så passar det bra som minnesbild.) När terapeuten pressar på för hårt i förändringsriktning så uppstår ett sakmotstånd som får klienten att backa in i status quo. Relationsmotstånd kan uppstå i kontakten mellan klient och terapeut. Det kan finnas osäkerhet kring terapeutens kompetens eller metoden. Men det kan också uppstå innan kontakten ens har tagits. Som när en person går till terapeuten bara för att ens förälder, partner, chef eller någon annan har sagt att det ska göras och inte för att personen själv har motivation till det.

Hur kan motstånd yttra sig? Ibland kan motståndet vara tydligare än andra gånger. Det kan ibland riktas med en attack som om den du pratar med säger "Vad vet du egentligen?!" eller "Du har ingen aning om hur mitt liv ser ut eller var som är möjligt för mig!" Motstånd kan också märkas när den du pratar med avbryter dig. Det kan vara ett ytterligare tecken på att den du inte pratar med har förtroende för hur samtalet eller er relation kan hjälpa till en positiv utveckling i personens liv. Brist på engagemang är också ett tecken på motstånd. Kanske vill den du pratar med inte riktigt gå igenom svårigheterna en förändring innebär, kanske saknar hen förtroende för dig eller är orolig för att hen inte kommer att klara sig även om hen verkligen försöker lyckas med en förändring.

Hur kan motstånd bemötas? Det finns många olika sätt för att möta motstånd. Vi vill ofta gå in och korrigera med information eller att övertala med välgrundade argument. Men William och Stephen säger att det istället kan få direkt motsatt effekt. När vi korrigerar nästan som en reflex så kan det få den vi pratar med att bli ännu starkare i en status quo-position. De föreslår istället att tydligt visa att det är den som ska genomgå förändringens eget val att göra förändringen och att hen ska hitta sin motivation till att genomgå förändringen.

Om vi uppfattar att den vi pratar med går till angrepp är det viktigt att inte själv gå in i försvarsläge. Då är det istället mer hjälpsamt att gå tillbaka till att det är den du pratar med och inte du själv som har makten till förändring. Istället för att övertala om varför vi är kompetenta att hjälpa någon i en förändringsprocess kan vi svara på detta med att göra reflektioner antingen enkla med att bara omformulera det som samtalspartnern har sagt eller komplexa reflektioner där vi lägger till en tolkning av det personen har sagt. Så om någon säger "Du vet inte vad du pratar om!" kan vi svara " Du är den som har bäst insikt i ditt eget liv och vet vad som behövs i din situation. Du är inte säker på om jag någonsin kan hjälpa dig".

Vi kan också be om ursäkt och bekräfta personens upplevelse av att någonting är svårt eller osäkerhet inför hur vår kontakt är hjälpsam. "Det är en stor förändring som kräver mycket arbete. Jag förstår om du upplever tveksamhet."

Det viktiga är att möta personen där hen är, att lyssna, försöka förstå och att söka efter personens egen motivation till att nå en förändring. Det är den vi pratar med som ska vilja nå förändringen. Det spelar inte någon roll hur många år vi har pluggat, vilka bra böcker vi har läst eller bra argument som finns för en förändring om personen själv inte kan se att det är någonting som hen vill genomföra. Att rulla med motstånd är ett sätt inom förhållninssättet MI presenterar som vi kan träna på för att stötta andra människors utveckling.

När jag flyttade till Örebro hade jag och några vänner inflyttningsfestival.
När idén med cykeldisco från några av vännerna och hem till mig presenterades
var jag först skeptisk till att det skulle gå bra. Men det var fantastiskt roligt och
jag kan fortfarande bli glad av att tänka på det. Ibland är det lättare och ibland
är det svårare att trampa sig framåt. Kanske hade det varit roligare att alltid få
ha med sig en discokula på vägen. Någonting som i alla fall är säkert är att det
kan vara väldigt tacksamt att ta sig framåt med stöd av andra personer. För att
stötta varandra kan det vara väldigt hjälpsamt att just rulla med motstånd.

7 tips för fler mindre prestationsångest och bättre prioriteringar från Isabelle Boltenstern

Isabelle Boltenstern har varit en av mina youtubefavoriter sedan tidigare i år. Framförallt blir jag så glad över att få ta del av hennes videor om stress och utmattning. Glad?, kanske du frågar dig. Och ja, jag skriver glad eftersom Isabelle använder så mycket humor och får mig att fnissa igenkännande samtidigt som jag påminns om vad jag kan göra för att må bra. Här ta del av sju av mina favoritisabelletips om att minska prestationsångest och att prioritera. 

Tips 1: Tacka nej till en sak i veckan
Isabelle tipsar i sin video 5 anti-stress-nyårsflöften om att säga nej till en sak i veckan. Om du funderar över fler olika nyårslöften kan det vara en bra video för dig. Såklart går det att börja när det inte är nyår heller. Jag har själv inte använt det som ett nyårslöfte men har tänkt på detta tips som en extra sporre när jag tränar på att säga nej. Jag har tidigare gjort en övning där jag skrivit ned när jag har lyckats vänta med att säga ja istället för att säga ja per automatik. Det har varit väldigt hjälpsamt. Att, som Isabelle tipsar om, säga nej till en sak i veckan tycker jag har varit ett fint sätt att nästan låta det vara en tävling att lyckas säga nej till saker istället för att vara stolt över hur mycket saker jag lyckats prestera under en vecka. Det har hjälpt mig att kunna säga nej snabbare istället för att uppleva att jag ska vänta och fundera mer innan jag säger nej. Någonting jag är nyfiken på att testa är att göra en säga nej-lista. Isabelle säger att det kan vara en överkursnivå att dokumentera för att sedan i slutet på året gå tillbaka och inse hur lite nejsägandet har fått dig att missa. Ofta säger vi nej till bra saker.

Isabelles video med flest av mina favorittips heter 10 sätt att lindra prestationsångest. Så om du bara ska titta på ett klipp är det videon jag rekommenderar allra varmast. Härifrån kommer nämligen tips två till fem.

Tips 2: Välj ut personer vars feedback du lyssnar till
Det är lätt att lyssna till alla håll och bli överväldigad av olika röster. Antagligen är det ännu starkare för Isabelle och andra som är offentliga personer än vad det är för mig. Men även för oss som inte finns på TV är det lätt att många vill tycka och tänka om det vi gör. Då kan Isabelles tips vara användbart för att kunna sålla bland de personer hon ska lyssna på. Hon har valt personer som hon litar på, som berättar sanningen och som vill henne väl. Jag tycker att det låter som bra kriterier. Kanske passar andra kriterier bra för dig eller ett annat antal. Oavsett är det ett bra tips att försöka hitta rätt röster i sorlet av åsikter.

Tips 3: Var snäll mot dig själv 
Isabelle tipsar om att vara snäll mot sig själv och kontrasterar vad vi säger till en kompis som klantat sig och vad vi tänker om oss själva när vi har råkat göra samma sak. Jag älskar den här tanken. Idén är också en del av vad psykologiforskaren Kristin Neff kallar self-compassion. Under min första termin på psykologprogrammet gjorde jag Claudia Holmströms Habitud-utmaning bättre relation med självmedkänsla. Att läsa mer om självmedkänsla, self-compassion, och som Isabelle säger att tänka på att vara snäll mot sig själv är helt klart bra tips.

Tips 4: Det är okej att ångra sig

Isabelle poängterar att bara för att vi har planerat in någonting eller sagt att vi ska göra någonting så är det inte förbjudet att ändra sig. Jag har flera gånger tänk "nu har jag sagt ja till detta så nu får jag göra det!" Då brukar jag tänka på när jag läste företagsekonomi på Nackademin och min lärare pratade om sunk costs. Bara för att vi har investerat mycket i någonting betyder inte det att vi ska fortsätta göra det. Det kan vara en bättre satsning att låta den investeringen misslyckas än att fortsätta slösa resurser på ett sjunkande skepp. Som wikipediartikeln om sunk costs poängterar så är det svårt för oss att tänka på det här sättet. Vi vill inte förlora någonting. Men som Isabelle säger är det helt okej att ändra sig. Det kan vara väldigt läskigt men helt klart värdefullt. Den här tanken tycker jag är bra att bära med sig i jobbsammanhang men också i privatliv. Det finns inte någon poäng att fortsätta vara i en relation bara för att den har pågått länge. Om du separerar från någon betyder det ju inte att de tidigare 20 åren är bortkastade. Det betyder bara att du idag inte vill leva 20 år till med en person. Och en relation är inte mer värd att stanna i för att den har varat 20 år istället för 4 år. Det är värdefullt att fortsätta satsa på någonting som framöver kan leda till någonting bra. Annars är det helt okej att bryta av och välja en ny väg. 

Tips 5: Fira minsta lilla

Någonting jag verkligen gillar med det här tipset är att Isabelle poängterar att det finns många olika saker att fira. Hennes förslag att bjuda över vänner på en Nu har jag sökt 20 nya jobb-middag är fantastisk. Det är det fantastiskt för att det ett ett så fint exempel på att vi har olika saker som vi tycker är svårt och at det är värt att fira våra ansträngningar. Att belöna ett beteende ökar också chansen att det kommer genomföras igen. 

Tips 6: Tänk på döskallen i tidsplaneringen
Isabelle poängterar att det finns saker som tar energi trots att vi inte vill det. I videon Konsten att prioritera ger hon exempel att bli dumpad, räkna kalorier och att bekämpa patriarkatet. Videon är också väldigt bra för att få ett sätt att titta på hur du vill fördela din tid på olika områden i livet. Här i bloggen har du tidigare kunnat läsa om att jag använder en livskompass för att se över mina prioriteringar. Men där har jag inte lagt in all tid och energi som går till saker som jag inte har tänkt på eller planerat över. Men som Isabelle poängterar är "stapeln med dödskallen en lurig jäkel". Vi kan inte alltid styra över den.

Tips 7: Mät i mer än bara tid
Jag har varit mer noga med att räkna jobb i hur mycket tid jag ska lägga på dem. Men Isabelle har verkligen en poäng i att det inte bara är tid som spelar roll. I videon 10 saker jag lärt av min utbrändhet säger hon att det tar mycket mer energi för henne att ha en livesändning i fyra timmar än att göra research i samma antal timmar. För mig är det likadant men trots det kan jag tänka att jag borde orka plugga, jobba och engagera mig ideellt ungefär lika mycket oavsett vad jag gör. Men såklart tar vissa saker mer kraft än annat. Så jag ska helt klart fundera mer över om jag ska mäta på något annat sätt eller om jag framförallt ska ha detta tips som en påminnelse om att varva uppgifter som tar mer och mindre energi. Om du har något bra tips på att mäta så får du gärna tipsa mig.

Tipsa också gärna om du har andra videoklipp, blogginlägg eller artiklar med bra tips. Oavsett om du redan har dina förebilder, om du har sett Isabelles hela lista på youtube eller om du redan gör flera av dessa tips i din vardag så hoppas jag att detta blogginlägg har varit givande för dig.

Fira framgångar! Det är ett av mina favorittips av dessa sju.
Den här bilden är från Katy Perrys konsert 2015 som är ett kärt
 minne för mig. Jag gissar att underhålla hela Globen är en uppgift
som tar mer energi per timme än vad det har tagit för mig att skriva
detta blogginlägg. Jag skulle tacka nej till att sjunga på en stor arena
men skulle gärna fira med att flyga runt med kalasballonger.

Varför hjälper vi andra? Tre teorier försöker ge svar.

Ibland kastar vi oss fram för att hjälpa andra trots att det utsätter oss själva för risk. Varför? Ibland hjälper vi andra oavsett om vi får hjälp tillbaka. Varför? Beroende på vem du frågar kommer du få olika svar. Här kan du läsa om tre olika teorier.

Evolutionspsykologin - för att föra våra gener vidare
Evolutionspsykologin baseras på Darwins teorier om naturligt urval. Våra beteenden orsakas av att de har förbättrat möjligheterna att föra generna vidare. Att vi göra någonting beror alltså på att det ökat vår överlevnad eller möjlighet att attrahera en partner som behövs för att vi ska kunna reproducera. Hur passar det här ihop med att hjälpa andra? Jo, en av tankarna från evolutionspsykologin är att vi hjälper på grund av släktskapsselektion. Det innebär att om vi är i en översvämning kommer vi rädda vår bror framför en vän. Vi räddar alltså andra som delat gener med oss och därför kan föra vidare gener som liknar våra. Släktskapsselektion säger att vi skulle rädda vår syster framför vår mamma eftersom det är större chans att systern kommer föda barn och då föra vidare våra gemensamma gener. Det är en teori som beskriver varför vi hjälper släktingar vi delar gener med. Men vi hjälper ju andra personer. Vad har evolutionspsykologin att säga om det?

Människor arbetar ofta bra tillsammans. Vi har lärt oss att samarbeta för att komma längre. Vi har det här gemensamt med många andra varelser som både samarbetar med andra inom sin egen art och mellan arter. Mutualism är en anledning till att vi hjälper andra. Vi hjälper andra och samarbetar för att vi tror att det gynnar oss i längden.

Utbytesteorin - för att maximera belöningar och minimera kostnader
The social exchange theory, utbytesteorin säger att vi gör en bedömning av belöningar och kostnader när vi ska besluta om vi ska hjälpa eller inte. Om vi uppfattar att belöningarna är större än kostnaderna så hjälper vi men om vi anser att kostnaderna är större än belöningarna så hjälper vi inte. Om jag hjälper dig att flytta så kan jag instagramma flyttpizzan du bjuder på för att visa upp att jag är en bra vän. Jag visar alltså för dig och andra att jag är en sådan som är trevlig och härlig att vara vän med. Jag visar för mig själv att jag är en bra person och kan på så sätt använda flytthjälpen som ett bevis om jag skulle tveka på att jag är bra. Däremot så hjälper jag inte till om jag uppfattar det som att det kommer kosta mer än vad det kommer att smaka. Jag kanske inte bjuder dig på min födelsedagsfest om jag vet att du varken kommer bjuda tillbaka eller skapa en bättre stämning på min fest så att de andra gästerna trivs bra och gillar sammankomster hemma hos mig.

Vi vill helt enkelt få så många vinster som möjligt och så lite kostnader som möjligt. Enligt Utbytesteorin finns det inte någon äkta altruism eftersom vi gör generösa handlingar för att få gott anseende hos andra, få fördelar hos personen vi hjälper eller för att helt enkelt tycka mer om oss själva.

Empati-altruism-hypotesen
Enligt empati-altruism-hypotesen hjälper vi inte bara andra för att få egen vinning eller för att föra vidare våra gener. Vi kan hjälpa andra just för att vi har empatisk förmåga och har fått medlidande med dem. Hogg och Vaughan skriver i boken Social Psychology om Batson som tillsammans med sina kollegor menar att det finns äkta altruism. Vi är altruistiska när vi inte längre har den obehagliga känslan av att se någon drabbas men ändå väjer att återvända till den drabbade även fast vi har möjlighet att försvinna i massan. Till exempel kan vi visa detta när vi har gått förbi värvaren för Läkare utan gränser och inte längre har krav på omgivningen att bli månadsgivare men ändå väljer att gå tillbaka, olikt de flesta andra, för att börja ge till arbetet.

Enligt ett populärt uttryck ska pepparkakor göra oss snälla.
En snäll sak som du kan göra är att skriva upp dig för att fira en
Vit jul för att ta ställning för att alla barn har rätt att få en vit jul,
en jul utan alkohol. Det är i skrivande stund 8727 personer som har
skrivit under. Tipsa gärna fler att vara med och ta ställning.

Folkbildning + inkludering = sant

När jag hör ordet folkbildning får jag direkt en positiv association. Så har det inte alltid varit. Innan jag gick en cirkelledarutbildning hade jag egentligen aldrig tänkt så mycket på ordet och tänkte väl mest på informationskampanjer på TV eller radio. Nu tänker jag istället snarare på allting vi kan lära varandra och hur viktigt det är för demokratin. Att dela kunskap i folkbildning är det sjätte och sista perspektivet i Inkluflera. 
Vad är då egentligen folkbildning? Folkbildningsrådet beskriver folkbildningens arbete för att människor ska kunna lära sig utifrån sin vilja och drivkraft. Det handlar om att få lära sig av varandra, att ha engagerat och aktivt lärande utifrån demokratiska arbetsformer där det gemensamma arbetet får kunskapen att växa fram. Folkbildningsrådet pratar också om devisen "fritt och frivilligt" som just är fokuset på den egna lusten att vara med och lära sig som grunden för folkbildningen. 

För egen del har mina erfarenheter som cirkelledare, deltagare i studiecirklar och folkhögskolekurser varit väldigt hjälpsamt. Alla samtal och gemensamma reflektioner har gett mig mig många nya idéer, perspektiv och ny kunskap. Det jag framförallt uppskattar är pedagogiken där alla deltagare lyfts och ses som källor till kunskap. Att tänka på det sättet tror jag verkligen är så hjälpsamt för en inkluderande organisation. Ibland kan vi annars lätt tänka att det är den som varit medlem längst, ordförande, är äldst, vit, man, eller passar in i normen på andra sätt, som ska vara den som har mest kunskap. Men vi har ju alla olika typer av kompetens och erfarenhet som kan komma till stor användning i en organisation. Någonting Inkluflera trycker på är just hur vi arbetar med att sprida kunskapen inom organisationen. 

Att ge varandra kunskap inom en organisation är viktigt för att vi ska kunna växa tillsammans. Niklas Hill som skrivit Inkluflera berättar i boken om olika sätt hur en medlems deltagande i en kurs kan vara ett sätt att sedan sprida kunskapen vidare till fler i organisationen. Niklas tipsar om att tänka på processrekonstruktion, alltså att sprida kunskapen från en person som har deltagit på en kurs  genom att återskapa aha-upplevelserna för de andra medlemmarna. Niklas tipsar om att använda case, rollspel eller annat upplevelsebaserat lärande. När medlemmarna som får ta del av kunskapen får göra det gemensamt genom denna typ av övningar ökar sannolikheten att det kommer att användas i arbetet än om information kommer direkt serverad genom sammanfattade anteckningar eller en föreläsning. Med hjälp av övningarna kan ni också få fler nya perspektiv på kunskapen. Den som deltagit i kursen kan återberätta vad som sagt under kurstillfället och de andra medlemmarna kan komma med sina insikter som kan ge en lokal förankring, verksamhetsspecifika reflektioner eller någonting annat som bidrar. 

Det här fungerar ju såklart oavsett om det är en person som ska sprida kunskap från en kurs men går ju också att vara från att hen har läst en bok, sett en dokumentär, intervjuat en kunnig person, gjort en egen erfarenhet eller på annat sätt tagit del av information. Det som är viktigt är att hitta sätt att sprida kunskapen och att bygga vidare på den tillsammans. Ett citat om lärande har hängt med mig sedan jag gick kurs för att bli utbildare för projektet Ung&Dum. Maja Dahl som var kommunikationsansvarig för projektet sade till oss att vi lär oss genom aha- eller haha-upplevelser. Jag tänker att det beskriver varför vi behöver hitta sätt i organisationen att bygga upp strukturer för folkbildning. Vi lär oss inte bäst genom att bara ta del av information utan det handlar om att bearbeta informationen. Tidigare i höst skrev jag ett inlägg om hur vi människor tänker (Vad kan en bok om psykologiska utredningar lära dig om hur du tänker?). I inlägget kan du bland annat läsa om hur vi hanterar information olika beroende på om det går att hantera det automatiskt eller om det är någonting vi behöver reflektera kring och fundera över. Om vi vill komma ihåg någonting bättre så är det bra att hantera informationen och arbeta med den. Övningar som kan ge aha-upplevelser (och också gärna skratt och leenden i haha-upplevelser) bidrar till det.

Tre tips för strukturerad folkbildning i en organisation:

1. Standard på medlemsträffar
   Låt en värderingsövning, ett quiz, eller någon annan kortare övning vara med på varje medlemsträff. Ha också gärna verksamhet som bygger på bildning som föreläsningar med diskussionschanser eller bokcirklar. Vill ni ha en studieplan till Inkluflera så finns det här.
   
2. Använd material som bjuder in
   Botanisera i olika sätt att använda material för at stimulera samtal. Testa också gärna olika för att se vad som passar er. Oavsett om ni sätter upp diskussionsfrågor på väggarna, har mingelbingo eller använder Trinambais diskussionskortlek Förening i förändring så hoppas jag att ni hittar ett eller flera sätt som är hjälpsamma.
   
3. Diskutera frågan återkommande 
   Ta med folkbildningen som en årsmötesfråga. Diskutera på kongressen vad ni har för strategi för att organisationen ska lära sig och låta medlemmar lära sig. Låt styrelser, kommittéer, utskott och liknande ta upp frågan när de påbörjar sitt arbete och att det löpande följs upp. 

Det här är endast tre av den stora mängden tips som går att använda för att bygga upp en struktur för folkbildning i er organisation. Någonting Niklas tar upp i Inklufleras kapitel om folkbildning är hur organisationen också kan lära sig av andra organisationer. Tanken med dessa tre tips är framförallt att väcka nyfikenhet och idéer på vad ni kan diskutera inom organisationen, när ni pratar med andra organisationer och med studieförbund. 

Men vad har det här med inkludering att göra? Jo, vi har nog alla hört talesättet kunskap är makt. Dels ger kunskap oss fler möjligheter att påverka organisationen. Men inkludering och folkbildning går också hand i hand när det handlar om att lyfta medlemmar i organisationen, vilka delar av verksamheten vi ser som viktiga och vilken kunskap vi ser som värdefull. Det gäller att ha det normkritiska perspektivet på vilken kunskap organisationen behöver, vilka personer som kan bidra med kompetens och en tillgänglighet för att göra idén till verklighet. Tanken med att kunskapen finns i gruppen och att alla kan bidra tänker jag också är ett hjälpsamt perspektiv i inkluderingsarbetet. Jag tänker att vi behöver ha med oss öppenheten och lyhördheten för att lyssna på andra som har andra perspektiv än vad vi själva har. Som cisperson kanske jag helt missar att min organisation exkluderar transpersoner. Om jag har varit aktiv i flera år och ser mig själv som expert så kan jag missa andra röster och andra erfarenheter. Jag upplever att tanken på att vi hjälper varandra med olika perspektiv och erfarenheter därför är väldigt hjälpsam i inkluderingsarbetet.

Alla goda ting är tre (x 2) och Folkbildning är det sista av de sex perspektiven i Inkluflera. Vill du läsa de tidigare inläggen jag har skrivit så finns alla här i bloggen. Du hittar det första som beskriver hela boken här. Läs också gärna inläggen om omvärldsbevakning, medlemsmodellen, normkritik, tillgänglighet och gemenskap. 

Bakom mig ser ni deltagare från en kurs i UNF som jag var en av de
två ansvariga för. Jag har alltid sätt nykterhetsrörelsens fokus på folkbildning
som en central del att nå visionen om ett mer demokratiskt arbete. För mig har
det också varit ett uppskattat sätt att få medlemmar att utvecklas och engagera sig
mer. Bildning ger verktyg för att påverka och för att växa som person.

Jag hoppas att du har fått ut någonting av att läsa denna bloggserie utifrån boken Inkluflera. Jag hoppas att inläggen också inspirerat till att prata med andra engagerade personer inom din organisation eller någon annan organisation. Om du vill prata om folkbildning, inkluderande medlemsarbete eller någonting annat så är du är också varmt välkommen att kontakta mig så kan vi prata om hur Trinambai kan hjälpa till med det.

Bygg gemenskap för inkluderande medlemsarbete

Det är vi tillsammans som skapar och driver organisationer. Men vilka ryms i detta vi och hur bygger vi gemenskap? Gemenskap är det femte perspektivet för inkluderande medlemsrekrytering som Niklas Hill skriver om i boken Inkluflera. I detta inlägg kan du läsa några tips och tankar om gemenskap i det ideella.

Niklas varnar för att bli en trivselklubb. Men var är egentligen det? Är det fel att trivas? Såklart inte Niklas skriver i Inkluflera om att det han menar med en trivselklubb är en organisation som fastnar i fikastunden och glömmer bort att fokusera på syftet. Den som engagerar sig i en förening som jobbar för psykisk hälsa ser kanske fram emot att dricka kaffe med andra medlemmar men hen är säkerligen också intresserad av att diskutera frågor som rör välmående och att lära sig mer om hälsofrämjande arbete. Om hen sedan går på en föreningsträff där det politiska syftet inte lyfts kan denna aktivitet snarare hindra medlemmen att engagera sig i dessa hälsofrågor. Troligen söker sig medlemmen till andra sammanhang där det går att göra skillnad i hälsofrågor. 

Att inte stirra för djupt ned i kaffekoppen betyder såklart inte att vi inte ska fika. För egen del tycker jag att möten är trevligare när jag värmer händerna med en temugg. Tanken är istället att låta verksamheten gå i linje med det vi arbetar med och att uppmuntra gemenskap utifrån den gemensamma visionen. Det kan ge en mer rättvisande bild av organisationen och uppmuntra till engagemang samtidigt som det är socialt och trevligt. Niklas tipsar i Inkluflera om att ha frågesport, studiebesök eller studiecirklar. 

När jag arbetade med press och politik för Ungdomens Nykterhetsförbund tipsade jag ofta de lokala föreningarna om att hänga upp det drogpolitiska programmet och låta medlemmarna som kom på pizzakvällar att rösta på en fråga de tyckte var viktig. Eller så rekommenderade jag att sätta upp pressklipp när föreningen eller distriktet var med i tidningen så att det var lätt för alla som kom på en föreningsträff att se att UNF ville påverka samhället. Dessa idéer passar såklart bäst för de föreningar som har egna lokaler. Men liknande uppslag går att använda under andra träffar också. Passa på att be deltagare på medlemsträffen att ge sina berättelser som ordförande sedan kan ta med sig när hen pratar med beslutsfattare. Då har ni både mer konkret material att ta upp under politikermötet och deltagarna får ta ett steg in i det politiska arbetet. Eller så kan ni låta filmkvällen följas av en diskussion eller ha en aktivitet under filmen. Ungdomsgruppen i RFSU Stockholm har till exempel arrangerat normbingo under filmvisningar. Kanske kan din förening ha en filmkväll där första personen som hittar fem inkluderande meningar eller 7 miljövänliga beteenden vinner ett pris. Oavsett var det är ni gör så är det hjälpsamt att det som bygger gemenskap också möjliggör engagemang i organisationens frågor. 

Att visa engagemang för att "ta in varandras kamper" är också någonting som Farida al-Abani tar upp som ett viktigt sätt till en inkluderande gemenskap. Hon är ordförande i IOGT-NTO-föreningen Vildvuxen och poängterar att det hjälper att ha en miljöpolicy trots att föreningen inte är en miljöorganisation att det är viktigt att tänkta på tillgänglighet utan att vara en funkisorganisation. Det intersektionella perspektivet säger hon gör att "fler kan relatera till oss och att vi kan relatera till fler." 

Min erfarenhet är att vi verkligen kan lära mycket av samarbete med andra organisationer. Faridas uppmuntran att samarbeta med andra organisationer och nätverk är någonting som kan vara mycket hjälpsamt. Det ger fler perspektiv och kan ge många spännande infallsvinklar på det egna arbetet. Dessa samtal är någonting som Vildvuxen satsar på. Det finns olika sätt att bjuda in till samtal. Ett sätt kan vara att låta någon vara ansvarig för att ta upp diskussionsfrågor, ett annat är att ha diskussionsövningar och ett tredje är att ha diskussionskort som till exempel Förening i förändring. Oavsett hur ni vill starta samtal är det ett bra sätt att få in det politiska i verksamheten och att använda det för att bygga gemenskap. 

Gemenskap är det femte perspektivet av de sex olika områdena som boken Inkluflera berättar om. Om du vill läsa de tidigare inläggen så finns det om 1. omvärldsanalys, 2. medlemsmodellen, 3. normkritik och 4. tillgänglighet. Om du vill diskutera idéer för att bygga gemenskap i organisationen eller fråga om de tidigare perspektiven så är du väldigt välkommen att mejla mig på sophie.bromster@trinambai.se. Du kan såklart också läsa och Trinambais böcker, material och utbildningar på trinambai.se. 

Låt gemenskapen förena medlemmarna i att tillsammans arbeta
mot organisationens syfte. Att det är roligt på vägen är såklart
ett bra sätt för att kunna komma framåt. Renarna på bilden hindrade
mig att komma vidare på grusvägen. Men vad vet jag, kanske var
det deras mål att passa på att fika lite längs med vägen samtidigt
som de arbetar för att få lugnare vägar med färre bilar i sitt närområde.

Tillgänglighet som medlemsrekrytering

Mina första och största förtroendeuppdrag har jag haft inom funkisrörelsen för att arbeta för tillgänglighet. Men vad är egentligen tillgänglighet och för vem? Tillgänglighet är det fjärde perspektivet i Inkluflera som berättar om hur viktig det är för en välkomnande och öppen organisation.

Niklas Hill skriver i Inkluflera om att en femtedel av alla människor har en synlig eller osynlig funktionsnedsättning.  Han poängterar att detta därför gäller för organisationers befintliga och potentiella medlemmar. Det är också vanligt att ha flera olika funktionsnedsättningar så även en organisation som är experter på en funktionsnedsättning behöver tänka på tillgänglighet utifrån funktionalitet överlag.

När jag var förbundsordförande för Svenska Celiakiungdomsförbundet, SCUF, var vi projektägare för arvsfondsprojektet En stärkt röst tillsammans med Förbundet Unga Rörelsehindrade. Tillsammans med Unga Hörselskadade, Unga med synnedsättning, Sveriges Dövas Ungdomsförbund, Unga Reumatiker, Unga Allergiker och Riksförbundet Ungdom för Social Hälsa så jobbade vi för att få ett bättre samarbete inom den unga funkisrörelsen för att kunna stötta varandra i verksamhet och politik. Men när jag träffade medlemmar för att prata om projektet och allting vi lärde oss av varandra möttes jag ofta av tveksamma frågor. Framförallt fick jag frågan om celiaki verkligen var en funktionsnedsättning. För vi "är ju inte så annorlunda. Det är ju bara det att vi inte kan äta gluten." Dessa frågor tycker jag beskriver bilden av funktionalitet på ett bra sätt.

Niklas skriver om funkisnormen i Inkluflera. Han berättar om att det är en förväntan att alla människor ska ha samma, fulla funktionalitet. Det är också en förväntan att alla som inte uppfyller normen inte är kapabla att ta hand om sig själva och gör att många med en funktionsnedsättning omyndigförklaras. I Inkluflera kan du också läsa om funkofobi. Alltså, de fördomar, kränkande behandling och diskriminering personer med funktionsnedsättning utsätts för. Jag tycker att det är ett viktigt begrepp och är mycket imponerad över kampanjen Unga Rörelsehindrade drev för att få in begreppet i Svenska Akademiens ordlista (det hände april 2015).

Tillbaka till att som glutenintolerant inte vilja se sig ha en funktionsnedsättning. För mig var det också en ny tanke. Innan jag började engagera mig i SCUF hade jag inte tänkt på funktionalitet på det sättet. Jag tänkte att funktionsnedsättningar var det som var synligt hos andra människor och tänkte att det hela tiden skulle vara hindrande. Jag lärde mig sedan att det ju egentligen handlar om att vi ju har olika sätt att fungera och att vi på olika sätt kan bli hindrade av samhället. Jag och andra som har celiaki som sin enda funktionsnedsättning blir inte hindrade att ta oss till alla platser vi vill. Vi har inte problem med säkerhet när någon öppnar en nötpåse bredvid oss på bussen eller svårt att komma till lokaler fyra trappor upp utan hiss. Men däremot har jag hoppat över flera konferenser och möten eftersom jag inte vetat om jag kommer kunna äta, känt mig utanför och besvärlig på föreningsträffar och i skolan var det flera terminer jag inte åt lunch eftersom jag blev retad. Jag har träffat flera medlemmar som inte vågar äta ute eller hos andra. Själv har jag inte varit så rädd för att äta ute eftersom det alltid har varit en del av mitt liv. Men när min mamma besökte mig i Örebro för några veckor sedan åt vi ute vid två tillfällen och båda gånger serverade restaurangerna mig mat med gluten. Jag förstår varför det är många som är osäkra. När jag var yngre hade jag svårare att hävda min rätt, vuxna lyssnade inte lika bra och ofta gick jag helt enkelt hungrig. Det är såklart att denna osäkerhet kan göra att en väljer att undvika vissa sammanhang och att en i andra har svårare att fokusera. På så sätt kan organisationer stänga ute oss med en osynlig funktionsnedsättning som celiaki trots att det vid en första anblick inte verkar vara så avgörande.

Att tänka på tillgänglighet och att öppna upp organisationer för att lära sig mer är viktiga steg för att bli mer välkomna för alla oavsett vad det handlar om. Det är ju meningen att vi i ideell sektor ska möjliggöra engagemang inte att vi ska hindra människor från att delta i samhället. Hur kan det då göras? Åsa Gustafsson har skrivit boken 10 tips för tillgänglighet och här kan du läsa några av tipsen. Alla tips och en intervju med Åsa finns också i Inkluflera. 

• Gör en nulägesanalys - hitta vad som fungerar och vad som inte fungerar genom att göra en nulägesanalys. Titta runt i era lokaler, fundera över hur ni skriver om tillgänglighet i inbjudningar och hur möjligheterna är att delta i verksamheten.
• Öppna mötet - möten är en viktig del av det ideella samhället. För att vara en inkluderande organisation är det viktigt att se till att möjliggöra allas deltagande. Jag tycker att det är strålande att i anmälan se över intresse för hörselslinga, tolk, utskrivna powerpoints, kostpreferenser om det går att lösa eller att berätta hur vi redan har tänkt på tillgängligheten. Det går att berätta att pauser är inplanerade, att det finns chans att koppla in skrivtolkar eller att arrangemanget är rök- och parfymfritt. Visa att ni vill ta emot tips om ni inte redan har landat i vad som kan göra mötet mer tillgängligt och vad ni har kapacitet för att göra. Dessa tips är hämtade från LSU:s checklista för tillgängliga arrangemang där vi som medlemsorganisationer bidragit med tips.
• Gör webben tillgänglig - att göra en tydlig webbplats med  luftig design, välmarkerade länkar, konstraster, lättförståeligt språk och kontraster för läsbarhet är exempel som både gör en webbplats mer tillgänglig och lättare att använda för alla. Detta tips är ett av många som hjälper alla oavsett funktionalitet.

Du har säkert fler tips för tillgänglighet. Prata gärna med andra för att ge varandra fler idéer till vad som kan utvecklas. Kanske kan ni starta en bokcirkel utifrån Inkluflera för att komma på fler idéer för en mer inkluderande verksamhet. Om ni skulle vara intresserade av en utbildning utifrån boken. Då får ni jättegärna kontakta mig på sophie.bromster@trinambai.se. Om det är så att du vill tipsa mig med inkluderingsidéer oavsett om det är utifrån de tillgänglighet eller de andra perspektiven med omvärldsanalys, medlemsmodellen eller normkritik så får du också jättegärna mejla mig. Jag vet att vi kan komma längre för ett mer inkluderande civilsamhälle när vi samarbetar och hjälper varandra. 

Min farfar samlade på ryska dockor så när jag ställde ut alla min
syster och jag ärvt av honom så blev det en hel del i olika färger och
former. De får mig att tänka på att trots vissa olikheter så har vi alla
människor mycket gemensamt och vi har alla många lager med varierade
egenskaper och beteenden. När vi tänker på inkludering så välkomnar vi
alla och kan titta på det gemensamma istället för att fastna i upplevelsen av olikhet.

Normkritisera för att nå fler nya medlemmar

Första gången jag gick på en föreläsning om normkritik var 2011 i projektet Ung&Dum. Jag blev såld direkt. I min omgivning är det nu ett begrepp många använder med självklarhet. Men det händer också ofta att jag hör någon prata om normkritik men sedan inte ser det ske i praktiken. Och att jag möter andra som viftar bort det utan att riktigt ha koll på vad det innebär. I detta inlägg kommer du få läsa om hur normkritik kan göra skillnad i medlemsarbetet och få ett smakprov på hur det kan se ut. 

Normkritik är det tredje perspektivet i Inkluflera - inkluderande medlemsrekytering. Författaren Niklas Hill har sex viktiga perspektiv i Inkluflera:omvärldsanalys, medlemsmodellen, normkritik, tillgänglighet, gemenskap och folkbildning. Det normkritiska perspektivet påminner oss om att inte fastna i att titta på vad vi tänker är ovanligt eller onormalt. När jag engagerade mig i Ung&Dum och blev normkritikfrälst fick jag denna förklaring till normkritik. 

Vi börjar med dessa två symboler: 

Vilken av dessa symboler passar in bäst? Här hade inte jag något svar. Men om vi lägger till två rektanglar runt de två första formerna? 

Vilken av formerna tycker du passar bäst in nu? Här kan vi se att den mindre och större rektangeln matchar varandra medan triangeln bryter av mot mönstret. I toleranspedagogik så tittar vi på triangeln som bryter av från mönstret och säger "den är okej trots att den inte matchar". Med dessa fokus så tittar vi på "avvikaren" den som bryter mot normen och ger oss rätten att acceptera den. Det är såklart trevligt och fint att visa acceptans. Men det är inte en jämn relation. Rektangeln kan säga "du är välkommen ändå, trots att du är trekantig" till triangeln. Men triangeln har inte samma möjlighet. Rektangeln har helt enkelt ett större handlingsutrymme än triangeln. Det är bara rektangeln som har makt att säga till triangeln att den är okej eller inte okej. 

Ett normkritiskt perspektiv tittar inte på den som bryter av mot normen utan snarare funderar och diskuterar kring vilka normer det är som förväntas. Varför utgår vi egentligen från rektanglar? Finns det något speciellt skäl till varför vi förväntar oss att det ska vara flest rektanglar? Är det någonting som gör att rektanglar upplever sig som mer välkomna än andra former? 

Såklart handlar det inte om former. Frågorna kan istället översättas att titta på andra normer som finns i föreningen.  I Inkluflera skriver Niklas att dessa idéer av vad som är normalt och vad som är avvikande genomsyrar samhället. Han poängterar att de som inte passar in i normen ofta utsätts för fördomar. Inkluflera tar också upp några vanliga normer. Här är tre av dem:  

Heteronormen handlar om att vi har två olika kön, män och kvinnor, som blir kära i "det motsatta" könet. Idén bygger också på att dessa kön är just motpoler där könsidentiteten och kroppen förutsätts hänga samman. Ett exempel som Niklas ger på heteronormen är när en medlem berättar om sin sambo och de som lyssnar antar att sambon har ett annat kön än vad medlemmen har. 

Medelklassnormen baseras på uppfattningen att alla har en relativt god privatekonomi. Niklas ger exempel att föreningen tar ut en "symbolisk" avgift för en aktivitet. För vissa att det en symbolisk summa medan för vissa är det ett stort hinder som gör att de inte har möjlighet att delta. 

Alkoholnormen är föreställningen att alkohol tillhör vissa sociala sammanhang och att det är någonting du förväntas göra när du blir vuxen. Det är en norm som inte frågar om en person kommer börja dricka alkohol utan snarare vid vilken ålder det kommer att ske. 

Själv blev jag nykterist när jag var 22 år och gick från att vara i festsammanhang som en del av normen till att börja ses som en avvikare. Det var en ögonöppnande resa och jag blev också mer och mer uppmärksam på hur alkoholnormen gjorde att vissa valde att dricka alkohol trots att de sade till mig att de egentligen inte ville men att de inte ville bli ifrågasatta. Andra bad mig att inte berätta för deras kompisar att de köpt en alkoholfri öl som de hällde upp i ett glas så att ingen annan skulle ifrågasätta deras val. Själv har jag fått många frågor om huruvida jag är gravid, om jag ska köra, om jag är troende eller kanske äter antibiotika. Alla frågor och dessa gissningar om varför jag inte dricker alkohol. Om en nykterist ställer frågan varför? till den som dricker alkohol ses det däremot som mycket mer aggressivt. Men varför är det okej att en person ställer mängder med frågor till en annan när denne inte får samma chans att ställa frågor tillbaka? Varför ska en nykterist på en fest få frågor och antas kunna svara inte bara för sin egen del utan för alla andra nykterister i världen? 

Oavsett vilka normer som råder i samhället och i organisationen så är det viktigt att ni i föreningen synliggör dem och börjar tänka hur ni kan arbeta mer inkluderande för att ifrågasätta om det ni tar för självklart verkligen är så skrivet i sten. Fundera om det är relevant att fråga om någons kärleksliv och om det skulle vara det så kan ni göra det med så få antaganden som möjligt. Kanske är det just inte kärlekslivet som är intressant utan snarare om någon bor tillsammans med någon annan eller om det finns personer att kontakta vid en eventuell olycka. Om det handlar om att behöva ta ut en avgift för aktiviteter så kanske det är möjligt att erbjuda olika nivåer så att de som kan betala mer ger en högre summa och de som inte har råd inte betalar alls. Eller så är föreläsningen gratis och ni uppmuntrar alla att köpa en bok så att ni på det sättet kan täcka avgifter och att alla kan delta. Till föreläsningens mingel kan ni välja att ha det helt alkoholfritt så att det blir tryggare för alla, ingen blir utestängd oavsett ålder eller möjlighet att vara i alkoholmiljöer. Vill ni servera alkohol går det att göra som i Fotografiskas bar där alkoholen är vid sidan av drinken, någonting som går att beställa till för den som vill. Eller att ni helt enkelt visar alkoholhaltigt vin och alkoholfritt vin som två likvärdiga alternativ. 

Diskutera med varandra i föreningen för att se vad det är ni förväntar er och om det är någonting ni kan göra för att få en mer öppen och välkomnande organisation genom normkritik.

Utöver att Inkluflera är en bra bok så är den också fotogenisk.
Om det är så att du tänkte nyttja den som kaffebordsbok vill jag
slå ett slag för att rekommendera intervjuerna. De är lätta att komma
in i även för dina eventuella gäster som inte är lika vana vid ideella
organisationer och böcker om inkludering eller medlemsarbete.
Min rekommendation är att lägga in ett bokmärke vid sida 85 där
du (och dina gäster) kan läsa intervjun med Sofia B. Karlsson som
handlar just om normkritik. Jag hoppas det kan ge spännande samtal.