22 sep. 2017

Vad kan en bok om psykologiska utredningar lära dig om hur du tänker?

Det finns många olika sätt att beskriva hur vi människor tänker. Att en bok om psykologiska utredningar tar upp det är kanske inte heller så underligt eftersom många utredningar just handlar om att utvärdera hur olika människor tänker. Men vad kan vara intressant för en bred allmänhet att få läsa ur Julie A. Suhrs bok Psyhological Assessment - a Problem-Solving Approach?

Hur tänker vi egentligen? Det är en av frågorna som jag får ibland när jag berättar att jag läser till psykolog. En annan vanlig fråga är huruvida jag försöker läsa tankar. Där är svaret tydligt nej. Svaret på frågan hur vi tänker är däremot mer spännande och mer komplex. Julie beskriver olika sätt att tänka och berättar bland annat om system 1 och system 2. Du känner kanske igen det från boken Tänka snabbt och långsamt? Boken tog Sverige och många andra länders boktopplistor med storm för ett par år sedan. Om du inte har läst boken, andra källor eller om du helt enkelt inte kommer ihåg så är det här en kort sammanfattning:

System 1 är det snabba och automatiska systemet. Det är ett tankesystem som kräver få resurser och som därför kan låta dig att göra fler saker samtidigt. Du får hjälp att spara på de kognitiva krafterna till mer komplexa beslut och kan klara många små vardagsbestyr utan att behöva anstränga dig för mycket. Ofta är vi inte ens medvetna om att vi fattar beslut eller att vi gör någon bedömning över huvud taget.

System 2 är det långsammare tankesystemet. Här är det inte de ogenomtänkta och snabba motorvägsliknande tankebanorna som gäller. Istället är ansvarar system två om de mer medvetna och reflekterande uppgifterna. Vi använder system ett i den största delen av vardagen. Men ibland räcker inte system ett till. Kanske är det ny information som system ett inte tidigare har tränat på att hantera eller så är det en fråga som är för svår att lösa. När det händer träder system två in för att försöka bringa ordning bland all ny information eller för att lösa den mer komplicerad uppgiften.

Men är detta det enda sättet att beskriva det på? Finns det fler sätt? Jo, du behöver inte fundera längre över detta. Självklart har andra forskare hittat andra, om än lika, infallsvinklar. Du kanske också har hört talas om begreppen induktion och deduktion? De kan kopplas tillbaka till filosofin och personligen rekommenderar jag att förklara på detta sätt om du vill slänga dig med termer som kan ge stilpoäng. Skämt åsido, så är det ett ytterligare perspektiv som Julie A. Suhr skriver om för att berätta om hur vi tänker. Julie poängterar att de flesta beslut byggs av både induktion och deduktion.

Induktion handlar om att ta in intryck från sin omgivning för att sedan tolka dem. Det är en bottom-up-process, alltså där du utgår från informationen du får utifrån. Du samlar information och pusslar sedan ihop den för att få en samlad bild. Induktion är ett mer förutsättningslöst och öppet sätt att resonera. Om det är en utredning kanske den du ska träffa berättar att hen har besvär med att bibehålla koncentration. Du frågar vidare om olika symptom och hur klientens vardag fungerar. Klienten berättar om konstant oro, en återkommande nedstämdhet, att hen är väldigt spänd i kroppen och att hen har svårt att sova.

Deduktion handlar istället om att redan ha ett organiserat mönster av hur information hänger ihop. Vi börjar alltså med en idé, ett koncept, eller en tanke istället för med ett intryck utifrån. Det kallas för en top-down-process. Informationen tas uppifrån tankarna för att sedan appliceras på det vi tar del av i omgivningen. Julie säger därför att deduktion är mer ett sätt att söka bekräftelse än att söka en förklaring. Om du träffar samma person och hen berättar om svårigheter med koncentration kanske det får dig att tänka på diagnosen ADHD. Istället för att fråga om andra möjliga symptom som öppnar upp fler olika alternativa möjligheter fokuserar det deduktiva tänkandet på att hitta stöd för sin tes. Istället för att se om koncentrationssvårigheterna kan bero på något annat så går du vidare och tänker igenom vilka ytterligare kriterier som bör vara uppfyllda för att kunna fastställa ADHD.

Vad är då bäst? Nu kan det vara lätt att tänka att det deduktiva tänkandet på något sätt skulle vara sämre än det induktiva. I en situation där du ska utreda är det bättre att börja med induktion eftersom du minskar risken att göra en felaktig slutsats. I det här fallet kan det vara så att personen har GAD och att det är hens ångest som orsakar koncentrationssvårogheterna. Då skulle det vara direkt felaktigt att direkt använda sig av deduktion där du hårt driver testen att det är ADHD som orsakar koncentrationsproblemen. Men ibland kan det vara hjälpsamt att kunna komma fram till snabbare svar med hjälp av deduktion. Precis som att det vid många tillfällen är bättre att kunna använda det snabba system ett istället för att alltid använda det mer genomtänkta och långsamma system två.

Hur är det då vi tänker? Jo, vi tänker på olika sätt utifrån våra behov, våra förkunskaper i ämnet, vår motivation och våra mål med det vi tänker på.



När jag fick mitt antagningsbesked 2015 lekte jag stereotyp psykolog på instagram. Sedan dess har jag fått många frågor om psykologi. Är det någonting du är nyfiken på och vill att jag skriver om här i bloggen? Säg i så fall gärna till. Jag är nyfiken på att höra vad du tänker.

Till dess kan du läsa detta tidigare inlägg Heurestik- våra mentala genvägar som handlar om hur hjärnan väljer snabba och enkla vägar.

8 sep. 2017

Att bli mobbad på jobbet

Ordet mobbning får mig direkt att tänka på skolans värld och på organisationen Friends. Men problemen med utsatthet, kränkningar och exkludering från gruppen förekommer också bland vuxna på arbetsplatser. Enligt författarna Kristina Östberg och Lasse Eriksson så är det vanligt förekommande. De har skrivit boken Mobbning på arbetsplatsen - Handbok i att slå tillbaka där de både beskriver vad mobbning är, ger en teoretisk bakgrund och praktiska tips. 

Kristina Östberg är legitimerad psykoterapeut som har skrivit boken tillsammans med artisten Lasse Eriksson. Jag har hört flera rekommendera boken och också hört berättelser om hur den har varit hjälp. Böcker som hjälper har alltid positiva inslag. Det finns delar jag uppskattar med boken men också annat som skaver. Det första jag reagerar på är "att slå tillbaka". Jag tycker att det är viktigt att poängtera egen agens och att du inte behöver finna dig i alla situationer. Men jag tycker inte att titeln rimmar illa både med bokens innehåll eller med vad jag tänker är positiva ageranden. Jag associerar direkt till hämnd, öga för öga, tand för tand. Tipsen för att hantera situationen handlar snarare om att flytta tillbaka fokus på den som utsätter dig för kränkande beteenden. Vad menar hen med sitt agerande?

Någonting jag verkligen uppskattar med Mobbning på arbetsplatsen är hur tydligt boken lyfter upp att mobbning inte behöver ha någonting med dig som individ att göra. De lägger ansvaret på ledarskapet, de som utöver mobbning och på gruppen. Det tror jag är ett bidragande skäl till varför personer upplever sig hjälpta av boken.

Men vad är då mobbning? Kristina och Lasse hänvisar till forskaren Gunilla Björk som i sin bok Mobbning: en fråga om makt? skriver att det handlar om en serie kränkningar där den som blir mobbad blir inkompetensförklarad. Inkompetensförklaringen innebär att den som mobbas får mindre makt i det aktuella spelet. Spelet har regler som kan gå stick i stäv med de öppna och formella reglerna. För att få vara med i spelet måste du godta reglerna som skapas av den/de som för tillfället har mer makt i gruppen. De som spelar vill få mer makt och ökat handlingsutrymme. Mobbning är alltså en fråga om makt. Mobbning på arbetsplatsen lyfter att det är i osäkerhet som makten finns. Författarna skriver om osäkerhetszoner där de vanliga reglerna suddas ut eller aldrig har varit tydliga. Istället är det den som mobbar som kan styra över vilka beteenden som är rätt och riktiga, vad det är som är bra och dåligt och vem som är godkänd och inte.

Är jag mobbad? Kristina och Lasse listar olika kännetecken på att vara mobbad från George Bach och Ronald M. Deutsch bok där de säger att du är mobbad om du upplever att:

  1. du tillfälligt tappar fotfästet och inte vet hur du ska återfå kontrollen,
  2. du känner dig vilsen och inte vet vart du ska vända dig,
  3. du blir "ertappad" och känner dig skamsen utan egentlig anledning,
  4. du känner dig avtrubbad, förvirrad, desorienterad,
  5. du har förlorat balansen, som om mattan ryckts bort under dig,
  6. du ges dubbla budskap men känner dig oförmögen eller för osäker för att be om ett förtydligande,
  7. du missbedömt din ställning och "läget" yrkesmässigt och socialt,
  8. du är oförmögen att hantera brutna löften och förväntningar som inte infrias,
  9. en för dig viktig dröm har gått förlorad,
  10. du möts av illvilja där du förväntade dig uppskattning och stöd,
  11. man kör med dig, som om du inte kan styra över din egen situation,
  12. det som nyss kändes tydligt och klart plötsligt känns rörigt och svårt att överblicka,
  13. du fylls av en obehaglig, egendomlig, tomhetskänsla,
  14. du vill fly från allt men känner dig fastfrusen, oförmögen att röra dig,
  15. du har en vag misstanke om att något inte står rätt till.
Kristina och Lasse berättar inte mer om George och Ronalds bakgrund eller hur de har kommit fram till listan. Listan fungerar inte heller som ett test där du via självskattning skulle kunna få x antal positiva svar och då nå definitionen av att vara mobbad. Det jag tror att Kristina och Lasse hoppas när de publicerar listan är att beskriva hur just osäkerheten och tvivlet är centrala delar i att vara utsatt. Listan liknar också vad Stefan Blomberg säger. Stefan är psykolog, forskare vid Arbets- och miljömedicin på universitetssjukhuset i Linköping och har skrivit boken Mobbning på jobbet. I en intervju med SVT säger han att du kan vara utsatt för mobbing om 
  1. du hamnar i underläge i en konflikt, 
  2. om du oavsett hur du försöker agera i en konflikt/ i ett problem inte når någon skillnad, 
  3. du drabbas av förtal, öknamn, rykten, 
  4. du blir utfryst, 
  5. du får kritik för dina arbetsuppgifter oavsett vad du gör och även om du får omöjliga uppgifter, 
  6. du får skulden om och om igen för brister som inte är orsakade av dig. 
Stefans lista fokuserar mer på andras beteenden än endast dina upplevelser. Egentligen är det någonting som jag upplever går bättre att koppla till Gunillas definition av vad mobbning är. Jag tror mycket på att lyssna på känslan av osäkerhet. Det är också ett tips jag har fått av andra när jag har varit osäker på om jag utsatts för härskartekniker eller inte. När det är som att luften plötsligt går ur en, när jag känner mig osäker från ingenstans och skäms trots att jag inte hat gjort någonting. Då brukar jag tänka tillbaka på vad som har sagts och gjort för att se om det har förekommit någon härskarteknik. 

Liknande detta presenterar Ulrich Stoetzer på Arbetsmiljöverket en modell för diskussionsunderlag:
Obehagligt Olustigt Obegripligt Orättvist.
Kränkande särbehandling behöver inte vara tydligt utan kan räcka med en obehaglig känsla (Obehagligt), den här känslan av oro och osäkerhet kan sedan uppstå igen i liknande situationer (Olustigt). Vi kan behandlas olika på en arbetsplats men det ska då vara uttalat (obegripligt) och baserat på ett tydligt skäl, vara motiverat (orättvist) som att Zarah får högre befattning och ansvar än José eftersom hon har en utbildning som behövs.

Arbetsmiljöverket talar framförallt om det förebyggande arbetet som ska göras mot kränkande särbehandling. De säger att det är viktigt att arbeta förebyggande för att både minska risken för att medarbetare utsätts och för att den kränkande särbehandlingen kan vidareutvecklas till mobbning. Att prata om vad som upplevs som osäkert, olustigt, obegripligt och orättvist och hur det kan göras annorlunda är ett sätt att få ett samtal om vad som behövs för det förebyggande arbetet. Kränkande särbehandling accepteras inte och det behöver vara tydligt, menar Arbetsmiljöverket. 

Men vad ska jag göra? Om arbetsplatsen inte har tagit sitt ansvar och arbetat förebyggande och du blir utsatt så finns det olika saker att göra. Kristina och Lasse tipsar om att:
  1. Lära känna dig själv - se vilka tankemönster och beteenden du själv fastnat i och fundera över alternativa möjligheter. 
  2. Agera när du är lugn inte arg eller upprörd - hitta strategier för att lugna ned dig innan du gör någonting så att det du gör är mer sansat. 
  3. Backa utan att det märks - gör reträtt för att tänka över situationen. Du kan gå på toaletten eller säga "jag tror inte att vi kommer längre just nu. Jag föreslår att..."
  4. Lägg ansvaret på mobbaren - var korrekt, fyrkantig och ta befälet genom att i det du säger visa att det är den andras åsikt. Säger hen "du är si och så" kan du svara "Tråkigt att höra att det är din upplevelse" och "tack för att du delar dina åsikter om mig" eller någonting liknande för att poängtera att det är hens egen upplevelse och inte fakta.
  5. Skilj på avsikt och effekt - det var kanske ett skämt men jag blev sårad.
  6. Bemöta det mobbaren säger - låt inte skämt och kommentarer passera förbi utan säg "Hörde jag rätt? Sade du verkligen..." eller "Menar du verkligen att..?"
Kristina och Lasse har fler tips och även Stefan presenterar tips i sin bok och i intervjun med SVT. Det jag uppskattar med Kristina och Lasses tips är också att söka stöd hos vänner och familj kombinerat med att arbeta med sig själv och att flytta tillbaka ansvaret där det hör hemma. Om du är sugen på att läsa Mobbning på arbetsplatsen - Handbok i konsten att slå tillbaka så finns det olika tips och tankar som är intressanta. Jag tycker att det ibland var svårt att bedöma informationen och källorna. Det var svårt att veta vad som var egna tankar och vad som var grundat i vetenskap. Men oavsett är det en bok som är lätt att läsa och där du kan plocka russinen ur kakan för att välja det just du är intresserad av.

Kristina Östberg och Lasse Erikssons bok är lättläst och ger infallsvinklar som kan vara till
nytta. Framförallt tror jag den är bra som grundbok för personer som inte har läst mycket tidigare
om mobbning, grupper, härskartekniker och därför vill ha en lättillgänglig bok.



18 aug. 2017

Intimitet på fyra sätt

När jag hör ordet intimitet tänker jag när kärleksrelationer, familj och nära vänner. Men när jag lyssnade på podden Superältarnas  avsnitt om intimitet fick jag många andra insikter. Intimitet är bredare än vad jag tänker att det är och det går också att uppleva på olika sätt.

Superältarna är en podd av Jenny Jägerfeld och Johanna Thydell. I varje avsnitt ger de en teoretisk bakgrund av veckans ämne och utvecklar det med egna erfarenheter och ordspråk. Vad är då intimitet? Superältarna berättar att den mesta forskningen utgår ifrån fyra aspekter:
  • Fysisk intimitet 
  • Emotionell intimitet 
  • Kognitiv intimitet 
  • Upplevelseintimitet
De flesta av oss känner nog igen den fysiska intimiteten som handlar om att röra vid varandra. Kanske sitter du nära ditt syskon i soffan och har lagt dina ben över hens. Eller pussar din förälder eller sova sked tillsammans med din partner. Den fysiska intimiteten handlar om närhet i det fysiska rummet och att träda innanför varandras personliga sfär.

Emotionell intimitet är också någonting jag tror att de flesta av oss känner igen. Jag själv tänker att nära vänner är de som jag kan ringa till när jag gråter eller cykla över till när jag är ledsen. Det är personer jag kan visa mig sårbar inför. Men för mig innebär den emotionella intimiteten också att kunna hitta de positiva känslorna tillsammans, att kunna kommunicera alla typer av känslor och att de blir sedda och respekterade. Superältarna poängterar att den emotionella intimiteten är tätt kopplad till tillit.

Någonting jag hade tänkt på men inte hittat ett begrepp för är just kognitiv intimitet. Att lyssna på Superältarnas avsnitt om intimitet blev därför en aha-upplevelse för mig. För min del har den emotionella intimiteten alltid upplevts som mycket lättare än den kognitiva. Att dela tankar och idéer är väldigt spännande och utvecklande och om det skapar ett utbyte utvecklas den kognitiva intimiteten. Jag tror att det behöver vara ett positivt debattklimat och öppenhet och nyfikenhet inför andra perspektiv för att kognitiva intimiteten ska kunna uppstå. För att nå dit kan det vara bra att ställa sig frågor innan du försöker lyssna på andra, att du använder samtalsmetodik och att du tar plats på ett positivt sätt.

När vi gör saker tillsammans så skapar vi minnen ihop och oavsett om vi pratar eller inte så kan upplevelse intimitet uppstå. Det kan vara när du och din granne rensar i rabatterna tillsammans under bostadsrättsföreningens städdag. Eller kanske när du träffar en ny person som också hjälper er gemensamma vän att flytta. Jag kan också uppleva att upplevelseintimiteten är extra stark under läger, utbildningshelger och kongresser. När det är riktigt många människor med eller bara en så pass stor grupp att jag inte pratar med alla så känner jag ändå en samhörighet med den andra deltagarna.

Intimitet kan se ut på olika sätt och vi förhåller oss också olika till dem. Som sagt är den emotionella intimiteten lättare för mig än den kognitiva. För andra kan det vara helt tvärt om. Jag tror också att vi alla har behov av samtliga intimiteter men i olika former, omfattning och frekvens. Den här uppdelningen av intimitet har fått mig att tänka på intimitet på ett annat sätt och jag hoppas att det också kan ha varit givande för dig.





Intimitet kan se ut på olika sätt. Är det någon typ av
intimitet du upplever som extra viktig för just dig?

30 maj 2017

Din hjärnas emotionella liv och din personlighet

Förnuft och känsla är helt olika saker. Eller? Känslor aktiverar och styrs också i det prefrontala cortex som brukar associeras med logik. Richard J. Davidson möttes med motstånd när han hävdade att känslor var lika viktiga och komplexa som problemlösning och språk. Men efter trägen kamp visade Richard att de högre kognitiva funktionerna hade lika stor roll i känslor som det limbiska (flykt och kamp) systemet.

Hjärnans emotionella liv är en bok av professorn Richard J. Davidson och vetenskapsredaktören Sharon Begley. Boken berättar om Richards forskning av olika känslomässiga stilar, hur känslor och neurologi hör ihop och hur det går att påverka sin känslomässiga stil.Vad är då en känslomässig stil? Jo, enligt Richards forskning finns det sex dimensioner som vårt emotionella liv baseras på:

  1. Återhämtningsförmåga: hur snabbt eller långsamt du kan komma tillbaka efter bakslag.
  2. Inställning: hur länge du har kvar en positiv känsla? Är du positiv och engagerad eller fastnar du länge i negativa tankar om någonting inte går som du vill?
  3. Social intuition: din förmåga att ta till dig omgivningens signaler. Förstår du när andra vill att du bjuder in dem mer i samtal eller om de känner sig trygga i sammanhanget. Förstår du deras känsloupplevelser även fast de inte uttrycker dem i ord?
  4. Självkännedom: din kompetens i ickeverbal kommunikation om dina egna känslor och hur då själv mår. Kan du lyssna och förstå detta?
  5. Lyhördhet för sammanhang: hur framgångsrikt du anpassar dina känslor och deras styrka och uttryck till kontexten. Hur högt är det okej att skratta på en middag hemma och hur skiljer sig det från en anställningsintervju?  
  6. Uppmärksamhet: hur bra du kan hålla fokus på dina studier trots att du är ledsen eller hålla en presentation även om du är superarg på en kollega. Eller sitta lugn och sansad inne på ett seriöst möte fast att du är sprudlande glad.

Richard menar att dessa sex faktorer inom vårt emotionella liv också syns i våra personligheter. Men inte bara att det har ett samband med personlighet. Snarare att hur vi upplever och hanterar känslor skapar olika personligheter. Jag tycker att detta resonemang känns bekant eftersom det finns många olika förklaringar om att temperament är vår tidigare personlighet och någonting som är grunden i vidareutveckling av personlighet. Men Richard menar att hans teori är en bättre förklaringsmodell eftersom den gör en tydligare koppling mellan neurologi och beteende. Varje dimension är nämligen kopplad till olika hjärnaktiviteter. Lyhördheten för sammanhang kopplar till aktivitet i hippocampus och återhämtningförmågan handlar om hur stark kopplingen är mellan amygdala och prefrontala cortex. Även om det finns studier som visar neurologiska korrelationer mellan olika hjärnaktivering är mycket av forskningen av personlighet fokuserad på hur vi beter oss i olika situationer.

Femfaktorteorin, Big Five, OCEAN är olika namn på den mest använda personlighetsteorin. Costa och McCrae har tagit fram modellen med de fem komponenterna: öppenhet (openness), samvetsgrannhet (consiensciousness), extraversion (extraversion), vänlighet/sympatiskhet (agreeableness) och neuroticism (neuroticism). Det finns mycket forskning om hur personlighet utifrån dessa fem faktorer påverkar ledarskap, välmående, relationer och mycket annat. Ännu så länge tror jag att det är mer effektivt att använda femfaktorsmodellen som kan mätas med hjälp av en självskattning. Det är billigare och enklare att låta någon använda penna för att fylla i ett pappersformulär än att skicka in någon i en fMRI för hjärnskanning. Det går såklart också att använda självskattningsformulär för den emotionella stilen också. I boken Hjärnans emotionella liv finns det med olika frågor som ska kunna hjälpa dig att förstå din emotionella stil. Däremot är de olika formulären som baseras på femfaktormodellen testade fler gånger så de ger troligen rättvisare svar.

Någonting Richard kritiserar personlighetsteorin för att vara för rigid. Tanken med personlighet är att den grundas i temperament och att den sedan är relativt stabil under livets gång. Vi ändrar oss såklart över livet men ansvarsfulla barn är generellt ansvarsfulla vuxna också. Barn tar oftast mindre ansvar än vuxna men om du jämför barn med varandra och sedan vuxna med varandra är en individ mer eller mindre samvetsgrann jämfört med andra från barndom till ålderdom. Richard arbetade tillsammans med Maureen Rickman för att studerade Jerome Kagans forskning om temperament. De studerade Jeromes data och gjorde egna försök baserade på hans teori om temperament. De fann att det var större skillnader i temperament än vad som sagts tidigare av Jerome. Richard trycker mycket på att det går att göra förändringar i vår emotionella stil. Han menar att det är viktigt att påpeka hur vi formas av arv, miljö och deras samverkan (epigenetik). Vi kan inte göra så mycket åt arvet vi har fått eller vår tidiga miljö men vi kan påverka vår nuvarande miljö och låta den påverka våra gener. 

Richards forskning har inspirerat många andra att studera hur meditation och medveten närvaro påverkar oss och vår känslomässiga stil. Du kan läsa flera olika övningar i Richard och Sharons bok. Är det så att du vill pröva övningar nu innan du kan få boken i händerna så kan du börja med dessa tre från Habitudkonsulterna Gustav Nilsson och Katarina Blom: 
Vi reagerar inte likadant på alla saker. Hur vi reagerar påverkas av vår emotionella profil. Jag tycker att Richard J. Davidson och Sharon Begleys bok var mycket spännande. Jag måste erkänna att jag hoppade över de kapitel som fokuserade på hur Richard kom över motstånd i forskarvärlden och när han träffade Dalai lama. Jag använde inte heller testet för att få ut min emotionella stil eftersom jag upplevde att utformningen skulle påverka mina svar. De nio kapitel jag läste uppfattade jag som väldigt spännande och kanske kan du uppskatta de två jag hoppade över. Jag rekommenderar verkligen boken som berättar om spännande idéer och forskning.


Boken är helt klart läsvärd. Är det så att du föredrar att lyssna finns det också
olika föreläsningar på Youtube där Richard J. Davidson berättar om forskningen.


Vill du läsa fler liknande inlägg? Då kan du vara intresserad av Hur känner du egentligen? Och varför känner vi olika?

19 maj 2017

Ta ansvar! - Eller inte.... Fundera först på lådorna.

Hur ska vi fördela ansvar på ett rättvist och hållbart sätt? Det finns vissa saker som hamnar mellan stolarna och annat som flera olika personer går och gruvar på enskilt istället för att hitta en gemensam lösning. Sofia Norberg har studerat samverkan mellan pedagoger och föräldrar och presenterade på UR Samtiden om att hon brukar tänka på fördelning av uppgifter utifrån en tankemodell med ansvarslådor.

I Sofias tankemodell har vi alla ansvarslådor. Dessa lådor har ett varierat innehåll med bland annat:

Konkreta uppgifter - Dessa är utifrån yrkesrollen och kan vara att skriva remissvar, boka lokaler till ett möte eller att hålla en presentation på en konferens. Det kan vara stora uppgifter eller mindre. Sådant som är tillfälligt eller ständigt återkommande.

Diffusa uppgifter - Detta är mer övergipande som att skapa bra stämning, vara generös mot kollegor eller att ha en problemlösande attityd.


De konkreta uppgifterna är lättare att känna till och planera inför. De diffusa uppgifterna är lätta att ta på sig utan att de märks av och de skrivs inte in i någon veckoplanering. För att veta vad som ligger i ansvarslådan rekommenderar Sofia att ha en avstämning två gånger per dag. Till exempel kan det vara bra innan lunchen och vid arbetsdagens slut. För att stämma av både de konkreta och diffusa uppgifter tipsar Sofia om att ställa sig själv frågor som: 
  • Vad har jag ansvar för? 
  • Vad har jag tänkt på? 
  • Vad jag jag oroat mig för? 
  • Vad har jag påmint andra om?
Efter att ha ställt sig dessa frågor rekommenderar Sofia att stämma av om någonting saknas och att se om det är en lagom anpassad ansvarsmängd samt att se om det verkar överlappa med någon annan och därför vara otydligt. Ligger någonting i flera personers lådor säger hon att det är viktigt att hitta ett bra sätt att dela på det.

Min uppfattning är att vissa av oss vill lägga in alldeles för mycket i våra lådor. Ibland blir andra lättade av att vi tar över någonting men ibland är det oönskat och vi lägger saker i våra lådor trots att de mycket väl får plats i den andras låda och den andra kanske föredrar att ta hand om det själv. Det finns många skäl till att ta på sig ansvar. Vi vill vara generösa och hjälpsamma. Vi vet att vi är bra på någonting och tycker att det är roligt att göra det. Vi vill lära oss mer av någonting. Vi får det nedkört i våra lådor av någon annan.

Det finns tillfällen och skäl som gör att det är väldigt bra att ta ansvar. Men det finns också tillfällen då det är bra att backa. För att verkligen kunna ta ansvar eller att välja att inte göra det är det bra att känna till de diffusa uppgifterna. Sofia Norbergs avstämningsfrågor är ett sätt att tänka på detta. Någonting som jag gillar med hennes tankemodell är att lådorna påminner om att det finns en begränsad mängd utrymme för vilket ansvar vi ska ta. Det är en viktig faktor att komma ihåg när vi väljer vilken låda ansvaret ska ligga i.


Vad finns i lådorna? 




12 maj 2017

Flow - vad är det och varför är det intressant för dig?

Den optimala upplevelsens psykologi, så lyder underrubriken till boken Flow av den ungerska psykologiprofessorn Csikszentmihalyi. Upplevelsen Flow innebär att vara helt uppslukad av en aktivitet. Vi kan nå flow under en fotbollsmatch, när vi läser, dansar, programmerar eller någonting annat där vi behöver fokusera och kan klara aktiviteten så länge vi håller fokus. 

Csikszentmihalyi forskade tillsammans med andra och såg i sina studier att vitt skilda aktiviteter beskrevs liknande när utövarna njöt av dem och lyckades med aktiviteterna de utförde. De gemensamma faktorerna som Csikszentmihalyi hittade var:

  1. Du har möjlighet att klara av aktiviteten
  2. Du kan koncentrera dig på uppgiften 
  3. Uppgiften har klara mål
  4. Du får direkt feedback
  5. Ditt djupa och genuina engagemang minskar störningsmoment från andra ansvar/intressen/göromål 
  6. Du upplever en kontroll över dina handlingar 
  7. Du har mindre självupptagenhet 
  8. Tidskänslan förändras (tiden upplevs väldigt snabb eller långsam)

Csikszentmihalyi berättar att alla aktiviteter som ger flow på något sätt innebär att utövaren kan utveckla sin kompetens. Aktiviteterna utmanar och upplevelsen av att kunna utöva kontroll är viktig. Det är också centralt inom flow att skillnaden mellan utövaren och aktiviteten som utövas minskar. Får du flow när du läser blir det mindre fokus på att du läser boken. Istället är det texten som tar över verkligheten. Den som dansar in i flow tittar inte lika mycket på de egna dansstegen och sig själv som dansare utan har istället dansen och upplevelsen av den gemensam med upplevelsen av sig själv.

Vad hindrar flow? 
Ängslan av att misslyckas eller att bli dömda av andra minskar våra chanser att uppleva flow. Att bli orolig över att en publik kommer se oss som misslyckade gör att det blir svårare. Leda är ett annat hinder. Blir uppgiften tråkigt monotont och inte utmanar oss minskar också flow-upplevelsen. Csikszentmihalyi skriver att anpassningen av motståndet till vår kompetens är viktig för att nå flow. Han ger som exempel att en ökad skicklighet gör att samma nivå av utmaning tappar sin charm. Det blir för enkelt och utövaren drabbas av leda. Csikszentmihalyi berättar också att anomi och alienation kan vara hinder för flow. Han skriver att det är två begrepp inom socialpatologi där anomi handlar om att det är för få regler. Sociologen Durkheim myntade begreppet för att beskriva en situation där tidigare regler inte längre går att använda. Du har kanske lyckas bli av med en väldigt begränsande situation men har ännu inte hunnit förstå vad den nya friheten innebär eller vad som är bra att göra i den nya situationen. När du inte vet vilka steg du kan ta är det svårt att nå flow. Det är så många olika möjligheter. Alienation är istället tvärt emot på flera sätt. Begreppet beskriver att individen behöver handla mot de egna intressena. Det finns väldigt tydliga regler men du sitter fast i ekorrhjulet och trots att det är meningslöst att springa runt runt så kan du inte komma loss. Csikszentmihalyi menar att anomi är på samhällsplan och motsvarar ängslan hos individen. Samhällets alienation visas istället hos individen i form av leda.


Är flow verkligen viktigt?
Vi kan såklart leva våra liv utan flow. Men Csikszentmihalyi berättar att det är ett stadium som de flesta upplever som njutningsfullt och ger en känsla av upptäckt. Dessutom ger det ett stärkt jag, menar författaren och forskaren. Csikszentmihalyi säger att det finns en risk att vi slösar med vår fritid och att vi inte njuter av våra relationer. Jag håller med om att det är betydelsefullt med meningsfullhet och att vara inne i aktiviteten vi ägnar oss åt för tillfället. Jag tror också på att vara i nuet och att fokusera på det som är viktigt för oss. Vad upplever du i ditt eget liv? Upplever du flow? Är det viktigt för dig att vara inne i dina uppgifter eller finns det annat som betyder mer för dig och tar över?




5 maj 2017

Bli en professionell sexpratare

Vi är många som redan nu eller som kommer prata om sex på jobbet. Själv läser jag till psykolog och igår besökte jag socionomprogrammet där jag presenterade RFSU och hur vi i professionen kan beröra sexualitet. Det föreläste också sexologen Suzann Larsdotter om förra veckan. Här kan du läsa om dessa olika tankar oavsett om det är aktuellt i ditt jobb eller om du behöver ha ett professionellt förhållningssätt som ledare i en ideell organisation eller i ditt privatliv. 

Personligen är jag medlem i RFSU för att jag vill ha en bättre sexualpolitik, för att det är roligt och givande för mig som privatperson, men också för att jag tror att det kommer göra mig till en bättre psykolog. I dagsläget finns sexualitet med i programmet men i en väldigt liten omfattning. RFSU arbetar för att utbildningar för just psykologer, lärare, socionomer, läkare och andra som möter människor ska ha ett perspektiv om sexualitet. När jag och Malin Högberg presenterade för socionomstudenter i veckan gav de som exempel att det var bra med kunskap om sexualitet i yrkesrollen som kurator, som socialsekreterare och som chef på boende.

Suzann Larsdotter är sexolog och jobbar på RFSU med bland annat att föreläsa för olika universitets- högskoleutbildningar. Förra veckan kom hon till Örebro för att hålla ett öppet föredrag för RFSU Örebro för att utmana tankar om vilket sex som är bra eller inte och vad som är normalt. I vårt privatliv kan vi välja mellan att vara inkluderande, dömande, intresserade. Men i professionella sammanhang kan vi inte utgå från vad vi själva tycker om för sex eller vad vi vill ha. Då rekommenderar RFSU istället ett kunskapsbaserat förhållningssätt. Igår när jag och Malin presenterade för socionomstudenter utgick vi från tre p: privat, personligt och professionellt. När vi inte har kunskap eller vana av att prata om sexualitet på en generell nivå hamnar vi lätt i att prata om våra egna förväntningar, normer och preferenser. Är jag socionom som jobbar som kurator tänker jag kanske på vad jag tycker är bra sex eller om jag jobbar på HVB-hem och träffar ensamkommande kanske jag utgår ifrån att de är monogama och heterosexuella precis som jag är. Suzann Larsdotter poängterar att vi tror att den egna sexualiteten motsvarar det som är normalt. Om du har sex en gång i veckan med en partner och har solosex två gånger däremellan kanske du tänker att det är den normala frekvensen. Har du däremot sex med nya personer varje vecka och gärna i grupp kanske du tänker att det är vad som är normalt.

Oavsett om vi har eller vill ha sex är sexualitet någonting som berör oss. Suzann poängterar att vi ofta säger att det är okej med alla sexuella praktiker så länge det är samtyckande vuxna som är med. Men sedan kommer våra värderingar in och det finns en gräns för vad vi tycker är okej och inte är okej. Suzann berättar om att hon presenterade för en grupp socialsekreterare och märkte att det till slut inte fanns några människor kvar i rummet. Istället var hon omringad av russin. Det räckte inte med att rynka på näsan. Nästan hela ansiktet var i russinrynkor. Suzann poängterar att de flesta av oss är bra på att läsa av andra människor och se om det vi säger är accepterat eller inte för att bedöma om vi ska fortsätta berätta. Tänk dig själv att du är klient hos en psykolog eller patient som träffar läkare och märker att den du pratar med börjar skrynkla ihop sitt ansikte när du berättar om någonting du gillar. Då är det inte lätt att fortsätta öppna sig. Mitt tips är därför att läsa om olika sexpraktiker, att höra personers berättelser på Youtube och att fundera över olika sätt att utöva sin sexualitet. Det finns mycket material på RFSU:s webbplats men också av många andra.

Behöver du då ha koll på alla sätt olika människor har sex och vad som är mest frekvent? Nej, RFSU menar att kunskap är väldigt viktigt för att kunna fatta beslut om den egna kroppen och sexualiteten. För yrkesverksamma är det utöver sakkunskapen viktigt med kunskap om hur det går att prata om sexualitet och varför det är bra. I presentationen för socionomstudenterna vid Örebro universitet presenterade vi därför Annons PLISSIT-modell.

  • P (permission) = tillåtelse för patient/brukare/klient/boende att beröra ämnen inom sexualitet
  • LI (limited information) = information om sexualitet vars omfattning och djup är anpassat till situationen
  • SS (specific suggestions) = förslag och rekommendationer utifrån en viss situation
  • IT (intensive therapy) = fördjupad behandling

I många sammanhang kan det alltså handla om att visa att det är okej att prata om sex i en terapisession eller kanske att det är okej att fråga om var det går att få tag på preventivmedel. Du som yrkesverksam behöver oftast inte kunna ge konkreta tips inför analsex eller ha tips om bästa vibratorn. Istället kan det handla om att tipsa om källor, att prata om vikten av att skydda sig, var Ungdomsmottagningen ligger eller att poängtera att ömsesidighet är centralt.

Men vad är normal sexualitet? Suzann ställer frågan och poängterar att det går att se ur många olika perspektiv. Handlar det om vad som är vanligt eller inte?  Om det är något som är högfrekvent eller lågfrekvent? Om det anses friskt eller kan bli diagnosticerat som patologiskt? Om det är i enlighet med samhällets normsystem eller inte? Suzann säger att vi påverkas mycket av samhällets föreställningar kring sex och lyfter Simon och Gagnons teori om sexuella script. Scripten berättar om det sexualideologiska förhållningssättet kring när, var och varför det anses okej att ha sex samt med vem det är okej att ha sex med och vilka praktiker som anses bra. Jag tror att vi är många som behöver fundera över samhällets script, våra egna normer och hur det kan påverka kontakten med personer vi möter i arbetet. Jag önskar dig stor lycka till och hoppas att alla som söker vård, får upplysning eller i andra sammanhang har kontakt kring sexualitet får möta professionella människor istället för russin.


När Hanna Knutsson, ordförande för RFSU Örebro, och jag var
och sexualupplyste tillsammans. (Jag glömde nämligen ta en bild
tillsammans med Malin igår.) 

Suzann Larsdotter, auktoriserad socionom och sexolog.


  
PLISSIT-modellen